Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon skrev under sin flykt från nazisterna

Anna Seghers befann sig på flykt undan nazisterna under andra världskriget.
Foto: Nilsson förlag
Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: OLLE SPORRONG

Den tysk-judiska författaren Anna Seghers avslutade ”Transit” under flykten från naziregimen.

Hanna Nordenhök fängslas av en av exillitteraturens klassiker.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Redan de första meningarna i den tysk-judiska författaren Anna Seghers vidunderliga exilroman ”Transit” låter ana den större existentiella, politiska och historiska rymd mot vilken bokens flyktingdrama utspelar sig. En namnlös berättare återger ryktet att ett skepp vid namn Montreal har förlist ute till havs, men går snabbt över till att jämföra dess ”naturliga död för ett fartyg i krigstider” med alla de båtar fullastade med flyktingar som seglar på osäkra farleder och nekas lägga till i hamnarna. 

Foto: Nilsson förlag

Ovissheten som vilar över detta ”rykte” ger romaningången ett smått mytiskt skimmer och referensen till flyktingbåtarna som detta plural dömt att ”brinna upp till havs” pekar ut flyktmotivets vidd i Seghers roman, som hon färdigställde mitt under rasande världskrig 1942 då hon i egenskap både av judinna och kommunist befann sig på flykt undan naziregimen. 

En människas flykt, visar Seghers som så många exilförfattare med henne, är aldrig isolerad, utan står i ständig förbindelse med kollektiva öden delade av oräkneliga andra. Likt en gestalt vid Marguerite Duras eller för den delen romanaktuella Balsam Karams symbolmättade hav talar jagberättaren rakt ur dessa ödens avgrunder där han sitter på ett kafé i Marseilles hamn, romanens transitzon där många tusen människor desperat söker flyktvägar för att rädda sig över Atlanten undan den nazistiska förföljelsen, eller mobiliserar underjordiska motstånd mot mördarregimen och ockupationsmakten. 

Det råder inget tvivel om Seghers givna plats i den stora exillitteraturens tradition.

En högst konkret plats vid en konkret historisk tidpunkt med andra ord, men Seghers på en gång sakliga och av undertext mättade prosa låter inte dramat stanna vid det enskilda och avgränsade. Staden vid havet förefaller lika tidlös som i tid förankrad, dess sönderslitande horisont både evig och temporär. En samtidigt mytisk och bokstavlig skådeplats, där förluster, begär, trauman och identiteter luckras upp i sina konturer och förblandas, skiftar ägare – precis som mellan kvinnorna som rör sig längs cornichen i den namnlösa staden i Karams ”Singulariteten”. Det råder inget tvivel om Seghers givna plats i den stora exillitteraturens tradition, som varken börjar eller slutar med hennes författarskap, men där ”Transit” måste sägas utgöra ett av dess omistliga verk.  

Den namnlösa berättaren, en ung man som lyckats fly från ett tyskt koncentrationsläger, hinner under romanens gång stjäla två olika främlingars identiteter. Först får han, av några hjälpare på vägen i en by i franska Pyrenéerna, en överbliven passersedel som tillhört en man vid namn Seidler. Och på hans väg vidare mot Marseille hamnar en resväska i hans ägo som tillhört ytterligare en flykting, Weidel. Denne har begått självmord, och snart börjar den unge mannen utge sig för att vara den döde. Väl framme i hamnstaden, där den falske Seidler/Weidel driver runt bland sina brustna likar, lär han känna och förälskar sig i en kvinna som visar sig vara Weidels hustru. Hon är ovetande om sin makes död, och snart ingår de i en olycklig kärlekstriangel i exilens och förföljelsens tecken. 

I ”Transit” utstrålar varje ord absolut nödvändighet och tyngd.

Seghers känsla för miljöernas och tidsperiodens detaljer och konfliktlinjer, liksom de många inkännande människoporträtten, är bara ett av många skäl att läsa denna drabbande roman, på sin tid hyllad av Heinrich Böll som ett oöverträffat bidrag till den tyskspråkiga litteraturen och alltsedan dess betraktad som en modern klassiker. Att få ta del av den i Jens Christian Brandts skarpt mejslade svenska överföring, utgiven av det för litteratursverige alltmer livsnödvändiga Nilsson förlag, är ett annat. Om man som jag förälskat sig i Seghers paradoxalt nog lika torra och magiskt sjudande prosa kan man också se fram emot Nilssons nyutgåva i maj av hennes roman ”Det sjunde korset”, som handlar om sju fångars flykt från det fiktiva koncentrationslägret Westhofen. 

Det har sagts att Seghers senare romaner, som hon skrev då hon levde i DDR fram till sin död 1983, tillhör en mer umbärlig socialistisk romanrealistisk tradition. Men i ”Transit” utstrålar varje ord absolut nödvändighet och tyngd. Tillsammans bildar de en akut litterär diktion som gång på gång öppnar, och vägrar sluta, flykterfarenhetens sår.  

PROSA

ANNA SEGHERS

Transit

Översättning Jens Christian Brandt

Nilsson, 317 s.


Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Caesaria”.


Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=81636&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.