Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Hon samlar eternit och boskap i en skugglåda

Foto: Carin Rudehill / Norstedts
Foto: Carla Lomakka / Nirstedts/Litteratur

Naturen har ingen enkel roll i Ingela Strandbergs ”Ingenstans mitt segel”.

Erik Lindman Mata ser hur innehållet skiftar, men utan att orden krockar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I Ingela Strandbergs ”Ingenstans mitt segel” dyker växten pors vid några tillfällen upp. En aromatisk liten videliknande buske, som växer i kärr. Den är brännvinskrydda, myggmedel och parfymingrediens.

Foto: Norstedts

Naturen har ingen enkel roll i Strandbergs diktning, som vore den en motsats till det mänskliga. Den går bortom människan, är både hennes vagga och hennes slut, och den är lika omöjlig att fånga som en skugga.

Den amerikanske litteraturvetaren Scott Minar beskriver Strandbergs diktning som just en skugglåda och drar paralleller till konstnären Joseph Cornells assemblage-konst. Men det finns en viktig skillnad mellan Cornells eklektiska samlingar av objekt, placerade i förslutna lådor med glasslock, och Strandbergs konstellationer. Hennes dikter är liksom hade man ljussatt Cornells lådor och projicerat mönstret på en vägg. För hos Strandberg är det verkligen just skuggor som samlas. Tonen är ihållande, men de sporadiska överklivningarna mjukar upp dikten; innehållet skiftar, men utan att orden krockar.

Vilka objekt är det som samlas i Strandbergs skugglåda? Eternittak, lador, sjöar, jord, verktyg och boskap. Det sista, korna, är avgörande. Strandbergs dikt återkommer till denna önskan: att bli djur. Men att ”bli djur” är inte detsamma som att sluta vara människa, precis som den tystnad Strandberg kretsar kring och dikten drar mot inte är en stumhet, utan ett tigande.

Minnet, tänker jag mig, är dyn ur vilken porsen växer.

Att tigande vakta och vaka, är grundtonen i ”Ingenstans mitt segel”. Med blicken mot barndomens timmar av väntan på godstågen, tillsammans med fadern, lyssnar Strandberg fortfarande efter vad det förflutna, ladorna och jorden, redan har sagt. Det är som att tystna, efter att ha bott i språket.

Minnet hos Strandberg fördjupar dikten och leder den ned i det grumliga. Minnet, tänker jag mig, är dyn ur vilken porsen växer. Minnet är det låga, ur vilket inte det höga och rena, men väl det doftande, tyst kan stiga upp.


DIKTER

INGELA STRANDBERG

Ingenstans mitt segel

Norstedts, 57 s.


Av Erik Lindman Mata

Erik Lindman Mata är poet och översättare. Han är aktuell med boken ”Liten lek”.