Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon raserar alla våra lögner om godhet

Elfriede Jelinek.Foto: ULLA MONTAN / SCANPIX / ULLA MONTAN SCANPIX SWEDEN
"De utestängda".
"Vinterresa".
Victor Malm är doktorand i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.Foto: IZABELLE NORDFJELL / IZABELLE NORDFJELL EXPRESSEN

Hos Elfriede Jelinek möter det europeiska hyckleriet om godhet ingen nåd.

Victor Malm hyllar en Nobelpristagare som vet var smärtpunkterna sitter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Senast golvet skakade under Svenska Akademiens fötter var efter att österrikiska Elfriede Jelinek tilldelats 2004 års Nobelpris. Drygt ett år efter tillkännagivandet skrev den dåvarande akademiledamoten Knut Ahnlund en lång, och säkert på sitt sätt initierad, artikel om författaren i Svenska Dagbladet, där han beskrev läsningen av hennes verk som ”ett rent slavarbete”. 

Och fortsatte i ordalag så överdrivna att de 13 år senare snarast framstår som parodi: ”2004 års Nobelpris har inte bara varit till obotlig skada för alla progressiva krafter, det har förvillat den allmänna synen på litteraturen som konst.” 

Svenska Akademien

Ahnlund lämnade sedan Akademien (i den mån det är möjligt att göra). Jelineks kitsch och våldspornografi, hennes upptagenhet vid förnedring, skändning, själväckel och sadism hade tillfogat såväl institution som priset irreparabel skada. 

En ung Elfriede Jelinek.Foto: HILDE ZEMANN / MODERNISTA

Då och då träffar man på folk som håller med honom – och någon annan säger att hon bara fick det för att Thomas Bernhard hann dö, för att Peter Handke höll tal på fascisten Slobodan Milošević begravning – men oftast är uppfattningen den motsatta. 

Jag dristar mig faktiskt till att säga att hon, åtminstone hos yngre generationer, hör till de mest populära och inflytelserika pristagarna på senare år. Och det med all rätt: hon är en så kallad Nestbeschmutzer, en nästesnedsmutsare, vars romaner och pjäser gör upp med och förstör den korrupta självbilden av myndig godhet som vi lyckliga européer har gjort oss i århundraden. 

 

LÄS MER – Nina Lekander: Elfriede Jelinek är Kristina Lugn på speed

Horace Engdahl

Nu anländer två av hennes böcker i bokhandlarna: en nyutgåva av romanmästerverket ”De utestängda” från 1980 och läsdramat ”Vinterresa” från 2011, som med en blurb från Horace Engdahl marknadsförs som det bästa hon har skrivit sedan Nobelpriset. 

Det må vara hänt, men att mätas mot en så vidunderlig roman som ”De utestängda” är hopplöst, när jag har läst om den vill jag hellre läsa om den igen än gå vidare till nästa. 

Tiden är sent femtiotal. Österrike har precis kravlat sig ur krigets ruiner, de gamla nazisterna har gjort sin halvdana avbön och ekonomin har sparkats i gång: det är lätt att förtränga gamla synder när pengar rullar in. 

Elfriede Jelinek gratuleras med blommor av den svenska ambassadören Gabriella Lindholm efter offentliggörandet av Nobelpriset 2004. Foto: RUDI BLAHA / AP

Men åt det omedvetna kan man inget göra. Det läcker. Mitt i kulturkrisens Wien vankar fyra nihilistiska gymnasieungdomar, som använder konsten och den existentialistiska filosofin som ursäkt för att fortsätta våldet, som i sin tur kompenserar för den fruktansvärda upplevelsen av att ingen framtid, ingen mening, finns. 

 

LÄS MER – Sara Stridsberg: Att läsa Jelineks "Glupsk" är som att få ett överkört blödande rovdjur i handväskan

Nazismen

Det är en tidsdiagnos som är lika giltig för dåtidens Österrike som för våra dagar, skriven med en sarkastisk, hånande saklighet. Ingen är oskyldig. Varken ungdomarnas föräldrar, som lever vidare som om nazismen aldrig hände, eller de slumpvalda offer som misshandlas, rånas och skändas av ynglingarna, lika skyldiga de. 

Medan efterkrigstidens populärkultur sjunger om förändring och nyväckt hopp, visar Jelinek att våldets struktur är stabil och att vi alla är representanter för normen som den reproducerar. 

 

När den glada dumheten bara traskar på blir behovet av människor som skiter där de bor större för varje dag som går. 

 

Den liberala individualiteten då? Bildningen? Det ökade välståndet? Löftet om frihet och jämlikhet? Nej, sådana ord är bara gammalt snömos i Jelineks verk. Inget mindre än en revolution av alla värden, alla kategorier, kan dra oss ur den logik av mord och genuin ondska som hon ser i den västerländska kulturen. Irreparabel skada? Gärna för mig. 

Ägnar vi så bara ett par sekunders tanke åt vem som syr kläderna vi bär eller odlar maten vi äter, eller för all del åt naturen vi skövlar, är det inte svårt att förstå vad hon menar. När den glada dumheten bara traskar på blir behovet av människor som skiter där de bor större för varje dag som går. 

 

LÄS MER – Nils Schwartz: Jelineks dramer är en attack mot varje form av stillatigande underkastelse

Natascha Kampusch

”Vinterresa” är en annan sorts bok (som några avundsvärda stockholmare kunde se i Christina Ouzounidis regi på Teater Galeasen i fjol). Mindre stridslysten, mer uppgiven, skriver Jelinek här om ensamhet, sin exil från samhället, ja om känslan av att vara död, trots att hon ännu är i livet. Och om det egna författarskapet, om sin mamma, om sin pappas demens och om den dementa offentlighet som vi tillsammans bildar och lever våra liv i. 

Dramat är inte lika skarpt som Jelinek vanligtvis är. En längre passage som behandlar den österrikiska kulturens ointresserade, nedlåtande, förhållande till kidnappningsoffret Natascha Kampusch bränner till. 

Elfiede Jelinek hemma i lägenheten i Wien. Bilden togs efter tillkännagivanden av Nobelpriset 2004.Foto: MIKAEL SJÖBERG

När hon därefter tar sig an internettillvaron, och framför allt nätdejtingens absurda manifestation av liberalismens valfrihetsideologi, känns den i sig befogade kritiken maklig, simpel och – missförstå mig inte – gubbig.  

Mediernas brus

Men slutsatsen, där Jelinek konfronterar sitt författarskap, är obarmhärtig och sann. Hon beskriver ett samhälle som tröttnat på henne, som säger att hon bara sjunger samma gamla visa, om och om igen. Och hon förstår varför. 

Hon förstår att också de som en gång lystrade till hennes vreda angrepp begär någon ny att lyssna på, någon annan som riktar sitt spe mot samhället. Hon förstår att litteraturen är en vara och att det motstånd som den drömmer om att utgöra är en illusion. 

Att den trots fantasierna vi gör oss om motsatsen i dag är ofarlig, fort överröstad av mediernas brus och lika snart bortglömd. Att skrivandet förblir synonymt med ensamhet. Ingen annan skada skedd.

 

 

ROMAN

ELFRIEDE JELINEK

De utestängda

Översättning Eva Liljegren

Modernista, 240 s.

 

DRAMATIK

ELFRIEDE JELINEK

Vinterresa

Översättning Maria Tellander

Modernista 96 s.

 

 

Victor Malm är doktorand i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Victor Malm här.