Hon levde hela sitt liv i skuggan av sina bröder

RECENSION. I den lilla kongresspolska shtetln Zhelechtis lever den unga Dvoyrele tillsammans med sin familj. Fadern, rabbinen Abraham Ber, är naiv och godtrogen medan modern Reyzele i mycket är hans motsats; melankolisk, omdömesgill, dessutom ovanligt beläst. Brodern Michail ska bli talmudlärd när han blir stor – och Dvoyrele? Hon ska bli ingenting. En judisk flicka behöver ju inte bli något, förklarar Abraham Ber, inte ens om hon vill. 

Så småningom flyttar familjen från Zhelechtis via en annan shtetl till Warszawa där en ny värld öppnar sig. Dvoyrele får nya intryck, kommer i kontakt med radikala idéer, förälskar sig i socialisten Shimon och blir till slut bortgift med en ung diamantslipare från Antwerpen. I berättelsens uppgivna final har skotten i Sarajevo nyss avlossats och första världskriget står för dörren. Dvoyrele, utropar hennes make bestört, har du hört att kriget brutit ut! Dvoyrele är först tyst för att sedan svara: ”Sak samma.” Vad är väl en ännu avlägsen yttre katastrof mot en förgörande inre?

I Esther Singer Kreitmans roman ”Demonernas dans”, som gavs ut i Polen 1936 och nu översatts för första gången från jiddisch till svenska av Salomon Schulman (Bokförlaget Tranan), får Dvoyreles besvikelser gestalta den slitning mellan modernitet och tradition som unga judinnor kunde uppleva i början av förra seklet. Att som Dvoyrele vilja leva på samma villkor som sin bror – fritt läsa romaner och heliga skrifter, fritt röra sig i staden, fritt välja sitt liv – sågs inte med blida ögon. Vägen ner i hem, man och barn var oftast redan utstakad och att ha en intelligent mor som Reyzele, som bildade sig trots allt, hjälpte knappast. Där den moraliska gränsen slutade tog den praktiska vid; en kvinna kunde ändå inte försörja sig hursomhelst.

Uppenbart är att ”Demonernas dans” lånat mycket av sitt stoff från författarens biografi.

Kreitman föddes själv i en fattig rabbinfamilj 1881 i staden Biłgoraj i dåvarande Kongresspolen, flyttade som ung till Warszawa och blev strax före första världskriget bortgift med diamanthandlaren Abraham Kreitman från Antwerpen – ett olyckligt äktenskap som upplöstes några år senare. Uppenbart är att ”Demonernas dans” lånat mycket av sitt stoff från författarens biografi. Det som däremot inte framgår är att Esthers flicknamn var Singer och att hennes två bröder var de världsberömda författarna Isaac Bashevis Singer och Israel Joshua Singer. I sitt förord påpekar Schulman att bröderna tog avstånd från sin ”krisande” syster och vägrade hjälpa henne såväl ekonomiskt som litterärt. Att hon sedan dess levt i brödernas skugga är kanhända också deras fel; det är först på sistone som intresset för hennes författarskap fått en renässans.

Kreitman flyttade så småningom till London med sin son, hankade sig fram på tillfällighetsjobb och översättningsuppdrag (Bernard Shaw, Charles Dickens), och skrev ytterligare några romaner innan hon dog 1954. ”Demonernas dans” förblev hennes största framgång och 1946, ett år efter att den värld boken beskriver fullkomligt förintats, såg hennes son till att översätta den till engelska. Ändå måste det framhållas att romanen dras med en del brister. Den rör sig alltför vilsegånget mellan realistiska och modernistiska tekniker utan att omfamna någon särskild strategi fullt ut; vissa meningar och passager framstår mer som stödlinjer än litteratur, och i stället för att dana värld och befolkning inifrån och ut används det allvetande berättarperspektivet som en sorts maskin. Snarare än att vara ett mål i sig självt fungerar varje inblick i de olika romanfigurernas liv, med undantag för Dvoyreles, som ett medel för att mekaniskt föra handlingen framåt. 

Det är ytterst en bok om en judisk värld, skriven på ett judiskt språk för judar.

Det som däremot ger romanen lyskraft är den judiska miljö som tecknas med stor detaljrikedom; till och med bildspråket har en viss originell särprägel: ”Barnen satt hoptryckta som pressad surkål” eller ”Husen är små (…) vita och polerade likt koscher-renade kastruller står de där”. Det är därför lyckat att Schulman, tack vare en ordlista på slutet, låtit vissa ord på jiddisch förbli oöversatta. ”En dans med demoner” är ju ytterst en bok om en judisk värld, skriven på ett judiskt språk för judar – det är det som är vitsen, också litterärt. Romanen är den värld den kommer från.

Kreitmans verk utgör med andra ord det som Franz Kafka i en dagboksanteckning från 1911 identifierade som den politiskt avgörande följden av att en språklig eller etnisk minoritet, som till exempel den judiska, litterärt börjar bearbeta de egna frågorna, erfarenheterna, konflikterna på sitt eget språk. Den stolthet och det självförtroende som en minoritet tack vare sin litteratur kan känna inför en fientlig omvärld, skrev han, detta minoritetens ”dagboksskrivande” som är något helt annat än historieskrivning och därför leder till en snabbare, mångsidigare och mer genomtänkt utveckling, är inte i första hand en angelägenhet för litteraturhistorien – utan för folket.

Av Emi-Simone Zawall

Salomon Schulman är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Emi-Simone Zawall, kritiker i Svenska Dagbladet.

”SD säger ‘vi menar ju så klart inte dig’”

KULTURKRIGET. Jens Liljestrand möter Mustafa Panshiri, tidigare polis och numera föreläsare och debattör i integrationsfrågor, i ett samtal om boken ”7 råd till Mustafa”.