Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hon kokar sin bok på sovjetisk antisemitism

Sasha Marianna Salzmann. Foto: Esra Rotthof
Ulrika Kärnborg. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM / UPPHOVSRÄTT: MAGNUS BERGSTRÖM

Flykt blandas med könsidentiska förvecklingar, sovjetisk judeförföljelse och rysk litteraturhistoria.

Ulrika Kärnborg ser igenom smartnessen i Sasha Marianna Salzmanns bok, och finner en vacker migrationsroman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Inledningen gör mig orolig. ”Jag vet inte vart vi ska, alla andra vet, inte jag”, skriver Sasha Marianna Salzmann och sätter därmed direkt tonen för sitt romanexperiment. Därför misstänker jag omedelbart att projektet är för trendigt för mig, fullproppat med referenser till Roberto Bolaño, samtida tysk dramatik och transgender-problematik som det verkar.

Berättelsens huvudkaraktärer Ali och Anton föds i Moskva, men den rysk-judiska familjen med rötter i Odessa väljer att fly den postsovjetiska antisemitismen och hamnar så småningom på en flyktingförläggning på den västtyska landsbygden. Från detta bottenläge i slitna lokaler med män som slår dank och fruar och väggar som stinker buljong, finns egentligen bara två vägar uppåt/utåt: antingen assimilering och glömska, eller återvändande och hågkomst. 

Tvillingarna som fortfarande är barn när de kommer till Tyskland klarar det första, även om priset blir fruktansvärt högt. Föräldrarna Valja och Kostja blir däremot, i likhet med många vuxna migranter, hängande någonstans mitt i mellan, förlorare i ett isande kallt ingenting mellan två länder, två språk, två övertygelser.

Hon irrar runt utan hemland

Sådant sätter spår, förstår man, och utan vidare spekulationer antar jag att just dessa tidiga sår är viktiga delar av Sasha Marianna Salzmanns privata biografi. Därför låter hon Ali göra ännu en resa, från aktivisternas och friteatrarnas Berlin till blommarknadernas, vattenpipornas och det politiska förtryckets Istanbul. Hon migrerar den här gången inte på jakt efter ett nytt hemland, utan för att finna ”sig själv”. 

Väl där, i den främmande staden, irrar hon runt, rastlöst letande efter brodern Anton som har försvunnit, gått upp i rök, varför vet man egentligen inte, och finns han överhuvudtaget i verkligheten eller bara i Alis skalle?

För Ali vill inte längre vara Ali utan har börjat kalla sig Anton. (Salzmann arbetar hela tiden med små perspektivförskjutningar, i tiden, i rummet, så att läsaren aldrig riktigt förblir säker på vem som berättar eller när berättandet äger rum – alltsammans för att gestalta denna ovilja.) Hon mixtrar med injektioner av testosteron för att se om hon i själva verket är han, och med sin långa och dramatiska släkthistoria, för att se om hon i själva verket är Ingen, eller kanske Alla, som den distanserade berättaren i Virginia Woolfs ”Orlando”.

Det visar sig vara ett effektfullt grepp.

En vacker melankoli

För här någonstans börjar romanen hitta sin underbara, krängande form, långt ifrån de inledande, klichémässiga beskrivningarna av en olycklig barndom som gör att man erinrar sig att boken, trots sina pretentioner (och jag menar pretentioner i positiv bemärkelse), är en debut som stjäl lite väl friskt från den grek-amerikanske författaren Jeffrey Eugenides ”Middlesex”.

Men Sasha Marianna Salzmann, född i Moskva och till vardags en av Tysklands mest hyllade unga dramatiker, visar att hon både vill och kan tränga djupare ned i den mylla hon kommer från. 

Medan hon letar efter rötter som sprider sig över allt vidare arealer, tunnare och tunnare och tunnare tills de blir som kapillärer, rullar ett stycke sovjetisk historia, från revolutionen, över Gulag och Det Stora Fosterländska Kriget (som andra världskriget kallas i Ryssland) till judeförföljelserna efter Stalins död, ut sig för den alltmer storögde läsaren.

Och det som gör ”Utom sig” till en av de vackraste och mest melankoliska migrantromanerna jag läst, är till sist inte författarens beskrivningar av könsidentiska förvecklingar, utan något så traditionellt som en djup förtrogenhet med de ryska judarnas historia och starka känslomässiga och estetiska band till den klassiska ryska litteraturen.

 

ROMAN

SASHA MARIANNA SALZMANN

Utom sig

Översättning: Jesper Festin

Weyler, 377 s.

 

Ulrika Kärnborg är författare och litteraturkritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Saturnus tecken”.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med talman Andreas Norlén som gäst. Han berättar om sin syn på bildning – och reciterar ännu en dikt. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!