Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hon drar i det råa och fula med förtvivlad munterhet

Rosa Liksom. Foto: PEKKA MUSTONEN / WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
Foto: WAHLSTRÖM & WIDSTRAND
Amanda Svensson Foto: LUDVIG THUNMAN / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN

Människorna i Rosa Liksom romaner är både verkliga och samtidigt symboler för något större.

Amanda Svensson läser en charmig författare som dras till det råa och fula.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Rosa Liksoms åldrade överstinna ligger döende i sin stuga i finska Lappland och ångrar inget. Inte barndomens fosterländska svärmande för det vita Finland, inte de många middagarna med tyska nationalsocialister (bland dem självaste Führern!), inte äktenskapet med den tjugoåtta år äldre Översten – suput, nazist och sadist, våldtäktsman, pedofil och mördare. 

Alltihop var kanske inte så bra – ska sanningen fram var det mesta rätt hemskt – men det som är gjort är gjort. Historien är vad den är, att skönmåla den vore bara att göra sig skyldig till ytterligare brott.

Rosa Liksom, som vid sidan om författandet också är filmare och konstnär, har en förkärlek för att skildra det råa, fula och smutsiga med förtvivlans munterhet. Hennes råbarkade, ofta grymma personer är ofta på en gång sig själva – verkliga människor – och symboler för något annat, en tidsanda, ett land, ett socialt system. 

Finlands ”jungfrukropp”

I succéromanen ”Kupé nr 6” gestaltades Sovjetunionens grymhet och bräcklighet genom en kedjesnapsande tågresenärs allt vildare skrönor. Översten och överstinnan i den nya romanen är bärare av Finlands 1900-talshistoria – ett land vars ”jungfrukropp” fått utstå våld och tafsande från alla håll, men som samtidigt är långt ifrån en oskyldig, rodnande mö. 

Överstinnan själv är en gåta, svår att tycka om men svår att inte samtidigt heja på. Hon är på en gång pragmatisk och romantisk, stark och svag. Skalar man bort de historiska lagren, den större berättelsen om den finska identiteten, är ”Överstinnan” en realistisk skildring av en livslång misshandelsrelation. 

Ond sagovärld

Det är egentligen en outhärdlig historia, mörk och kall som en vinternatt i lapplandsskogen. Berättelsens friska och hurtiga tempo och frejdiga galghumor fungerar efter ett tag något avtrubbande, och framför allt överstinnans nazivurm känns besvärande putslustig – samtidigt är det svårt att inte ryckas med i Liksoms onda sagovärld, mycket tack vare hennes charmiga, egensinniga språkbruk som lysande översatts av Janina Orlov.

 

ROMAN

ROSA LIKSOM

Överstinnan

Övers. Janina Orlov

Wahlström & Widstrand, 177 s.

Amanda Svensson är författare och kritiker på Expressens kultursida.