Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hon bryter med en pappas våld och beskrivningar

Pernilla Berglund. Foto: ELIN BERGE / ELIN BERGE/MOMENT/INSTITUTE
Foto: TEG PUBL
Daniel Sjölin. Foto: OLLE SPORRONG

En dom har fallit och åren har gått, nu måste såret hanteras.

Daniel Sjölin ser en poet som vill trotsa en fars beskrivningar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | LYRIK. En pappa. Det finns ett våld i Pernilla Berglunds nya dikter, som mynnat i rättegång och frågan om förlåtelse. Människor utslängda i snön i Ammarnäs, Västerbotten. Händelser i en uppväxt blir enskilda stenar på älvens strand, de har en tydlig tyngd. De kan travas eller kastas och sjunka bland öringen.

Men så har vi själva älven. Gärningarna må ligga på botten i Berglunds dikter, i stället är det pappans beskrivningar av diktjaget som står på spel. De saknar likt Vindeln en fixerad punkt och är samtidigt den enda möjliga platsen. För om jag aldrig varit den du beskrivit mig som, vem är det då som du älskat och gjort illa? 

De första dikterna i samlingen kunde lika gärna vara tillkomna i resterna av en lång ofullkomlig parrelation. Liksom språket självt får människan endast ett negativt värde: ”Jag är inget av det du säger” försöker poeten, och vill med dikten trotsa fram en suveränitet. Det lyckas alldeles utmärkt. Även om jaget kanske inte erfar det, utan snarare ser den himmel som aldrig spricker upp, träder läsaren in denna styrka.

Jag är fortfarande ditt barn.

Jag kommer aldrig att ha rätt. 

Redan i sina två första diktsamlingar visade Berglund prov på både saklighetens mod och medvetenheten om dess otillräcklighet. I ”Rätten” utgörs lejonparten av fåradingar daterade mellan augusti -13 och juli -17. De är slitstarka och bär hela tiden ett ärende:

23/03717

Jag är inte längre bara ditt barn, det är väl det som är

meningen också, tiden går.

Det funkar förstås mycket sämre i den här citeringen än i sin berättelse. Enda, pyttiga, invändningen jag hittar i är hemfallandet åt skrivandet. Där kapade tallar och rotvältor blir ett existentiellt och allmängiltigt tillstånd, blir skriften om skrivandet yrkesprivat. Tal, brev och läsning, som också används, öppnar desto mer. Men Berglund är sannerligen inte ensam om eller ens särskilt vidlyftig i skrivandetemat. 

Det bara att det syns så tydligt när resten är så öppet och starkt.

 

 

LYRIK

PERNILLA BERGLUND

Rätten

Tegs, 70 s.

Daniel Sjölin redaktör på Expressens kultursida.