Hon blev en förebild för sin frispråkighet

Mary MacLanes bok ”Jag väntar på Djävulens ankomst” gavs ut första gången i USA 1902.
Foto: Ellerströms förlag
Therese Bohman.

Mary MacLanes frispråkiga bok blev en omedelbar succé när den kom ut första gången 1902.

Therese Bohman förundras över hur någon så långt borta kan framstå som så levande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag tillhör dem som hade tråkigt i tonåren. Jag läste och längtade, efter något oformulerat men annat. Jag visste att världen var större än den lilla del där jag råkade finnas, och jag ville uppleva den.

Det är ingen originell erfarenhet, men den formade mig djupt. Det går inte att sticka under stol med att identifikation är en av anledningarna till att jag känner så starkt för Mary MacLanes ”Jag väntar på Djävulens ankomst”. 

Det är en besynnerlig liten bok, utgiven första gången i USA 1902, och den utgörs av tre månaders dagbok som skildrar tillvaron i gruvstaden Butte, Montana. Där har nittonåriga Mary MacLane våldsamt tråkigt, samtidigt som hennes inre är glödande, rastlöst som en fjäril som bara väntar på att bli utsläppt ur sin puppa. 

Foto: Ellerströms förlag

I dagboken berättar hon om sin vardag, om sina promenader, sina tankar om litteratur och filosofi. Men också om att hon föraktar både sin egen familj och familjen i allmänhet, äktenskapet som institution, präktig religiositet och hyckleri. Hon betraktar sig själv som ett geni, beskriver sinnligt hur hon älskar sin kropp och mat, redogör njutningsfullt för hur hon äter en oliv. Den enda person hon är intresserad av att umgås med är objektet för hennes förälskelse: en tolv år äldre före detta lärarinna, ”anemondamen”, som dock flyttat från stan. Och hon för långa samtal med Djävulen, som i skepnad av demonisk älskare ska komma och befria henne från tristessen. 

Den frispråkiga boken blev en omedelbar skandalsuccé i sin samtid. Åttio tusen sålda exemplar på en månad, sedan turnéer och intervjuer, översättningar i trettio länder. MacLane blev en stjärna och förebild för unga kvinnor (även om boken blev ett one hit wonder och inget hon tog sig för senare fick samma genomslag).

”Jag väntar på Djävulens ankomst” får mig att förundras över att någon kan tala till en med sådan självklarhet.

Och i många avseenden är hon fortfarande förebildligt frimodig: ”Jag väntar på Djävulens ankomst” kan läsas som ett manifest för att leva sant, fritt och följa sitt hjärta. Men den är också värd att läsas för sitt språk, som är lyriskt och intensivt, en blandning av hypnotiskt och tonårsmässigt tjatigt. Beskrivningarna av Butte är ljuvliga, staden är ”en fulhetens fulländning”, och runt den breder ett kargt landskap av anrikningssand ut sig, solnedgångarna är som förgiftade. Berättaren är ofta både självupptagen och melodramatisk, samtidigt som hon är befriande oneurotisk och till synes obrydd om vad omgivningen tycker om henne. 

”Jag väntar på Djävulens ankomst” får mig att förundras över att någon kan tala till en med sådan självklarhet rakt genom århundradena, att någon så långt borta kan framstå som så levande. Inte heller det är en originell känsla, men det är värdefullt att ibland bli påmind om det: Vilken fantastisk kraft litteraturen bär på ändå.


ROMAN

MARY MACLANE

Jag väntar på djävulens ankomst

Översättning Helena Fagertun

Ellerströms, 197 s.


Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=95264&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.