Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon blev aldrig fri från dåtidens Springsteen

Porträtt med påskrift Ulla Winblad av okänd konstnär, 1780-tal.
Foto: Johan Stigholt
Bild från utställningen "Mitt liv som Ulla Winblad" med så kallade hordikter från 1700-talet.
Foto: Johan Stigholt
Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: OLLE SPORRONG

Utställningen ”Mitt liv som Ulla Winblad” utgår från det verkliga människoöde som ligger bakom Bellmans nymf.

Stefan Lindberg är tacksam över att han inte föddes som kvinna på 1700-talet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag som tyckte att 1970-talet var hårt nog skulle förmodligen aldrig ha fixat 1700-talet. Speciellt inte som kvinna. Födde du barn utanför äktenskapet ställdes du inför rätta för ”lägersmål” och sen var du körd. Det spelade ingen roll att du intygade att du blivit ”lägrad under äktenskapslöfte”, du skickades ändå som straffånge till Mariebergs sjuderi för att utvinna salpeter ur fekalier. Och då hade näsan förmodligen redan ramlat av dig på grund av syfilis. O sjungande nymf. När det kom till killarna var det som vanligt inte så petnoga.

Carl Michael Bellman.
Foto: Wikicommons

Så jag är hjärtligt tacksam över att inte ha fötts som medellös kvinna i något shanty house på Södermalm i mitten av 1700-talet. Vilket blir extra tydligt för mig tre trappor upp på Stockholms stadsmuseum, där utställningen ”Mitt liv som Ulla Winblad” nu sjösätts, och tar sin utgångspunkt i det verkliga människoöde som ligger bakom diktens nom de guerre.

Bakom sångerna finns nämligen ett stycke verklighet: Maria Christina Kiellström, född i extrem fattigdom 1744 och död av förstoppning, men i relativt välstånd, vid 54 års ålder. Då hade hon hunnit med att både ge och ta försvarliga mängder stryk i såväl hemmet som i Stockholms ”bacchanaliska och erotiska nöjesvärld”, medverka på överklassens horbaler och festprissarnas djurgårdsseglatser, gå klädd i siden (förbjudet) och tjäna som förlaga för en av den svenska litteraturens mest omsjungna och skabrösa gestalter.

Det följde henne i döden, som synonym för det hon ansetts vara: nattlöperska, spinnhushjon, luder och publik dam.

Namnet Ulla Winblad tog hon sig faktiskt själv. Det var först senare som pseudonymen fick eget liv, i nationalskalden Bellmans visor, där hon för det mesta är kåt, glad och tacksam, ”tillhör alla” och spelar rollen som nymf ägnad männen, ofta flera varje kväll. Sitt alter ego blev hon aldrig av med. Det följde henne i döden, som synonym för det hon ansetts vara: nattlöperska, spinnhushjon, luder och publik dam. En ”mademoiselle av sämre sorten” helt enkelt. För det är som sådan hon står listad i ett dokument betitlat ”Horor i Stockholm under slutet av 1760-talet”. 

Hallå, varför gjorde man sådana listor ens?

Som ”vägvisare till tillgängliga kvinnor” att delas ut till besökande herrar i staden så klart!

Det hela är rätt rysligt, och i utställningssalarna kommer jag att tänka på de kvinnliga förelöparna i min egen släkt. De som flyttade till Stockholm med en dröm och en tom hand för att gå som piga i herrskapsvåningarna. Och jag undrar: befann de sig någon gång på samma sluttande plan som Maria Christina? Det mellan ärbar och icke? Jag vet inte (men känner deras spöklika blickar från serveringsgångarna när jag är på finmiddag i vissa Östermalmsbostadsrätter).

Rebecka Lennartsson.
Foto: Pressbild / Stockholmia förlag
”Ulla Winblad. Liv och legend.”
Foto: Stockholmia förlag

Till utställningen hör en välskriven långessä, ”Ulla Winblad. Liv och legend”, av docent Rebecka Lennartsson. Vinkeln är tydlig. Tidigare forskning har mest fnulat på hur verklighetens Maria Christina Kiellström påverkade diktens Ulla Winblad, men här vänds det på steken och motsatt fråga ställs. Problemet var ju att dåtidens liderlige Bruce Springsteen, Carl Michael Bellman, plockade in Maria Christina/Ulla i repertoaren, och därifrån tycks hon sedan aldrig ha lyckats fly. 

Och det är faktiskt lite märkligt. Har man, som jag, sprungit på förebilderna till samtidens Lisbeth Salandrar, Lindor och andra autofiktiva begärsobjekt, lär man sig att verklighetens människa inte behöver ha så mycket att göra med diktens slutsats. Men småborgerlighetens skönandar har kanske alltid sökt ställföreträdare att offra på den egna livsfuttighetens altare? Och till den rollen behövdes det en Maria Christina Kiellström.

Vår gamle Carl Michael Bellman, däremot, han lyckas som alltid tränga sig på.

Och ska man vara lite kritisk är det som om hon inte riktigt blir av med sin Ulla på Stadsmuseets utställning heller. Men det är kanske för mycket begärt. För så är det ju med påhittade berättelser: de hetsas av våra fantasier och övertrumfar den prosaiska historieskrivningen. Vår gamle Carl Michael Bellman, däremot, han lyckas som alltid tränga sig på. På Stadsmuseet via sin dödsmask (man ser att han var en jävla filur) där den ligger i en monter bredvid originalmanuskript och kritpipor.


UTSTÄLLNING OCH SAKPROSA

Mitt liv som Ulla Winblad 1744–1798

Stadsmuseet, Stockholm

Till 21/8


REBECKA LENNARTSSON

Ulla Winblad. Liv och legend

Stockholmia förlag, 160 s.


Av Stefan Lindberg

Stefan Lindberg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=84666&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.