Hon bär på ett hemligt förbund med snoppar

RECENSION. Sedan tioåriga Jas förlorade sin lillebror Mathies vägrar hon ta av sig sin jacka. I något måste hon mura in sin panik, som lever sida vid sida med resten av familjens panik, hela tiden lågintensivt fräsande mellan de mjölkskinnsomslutna andetagen i Marieke Lucas Rijnevelds närmast fulländade roman ”Obehaget om kvällarna”, belönad med Booker International Prize.

Att Rijneveld är född så sent som 1991 är obegripligt. Inte så mycket för att hon är språkekvilibrist; det kan till och med ett barn vara. Utan för att hon har sådan total kontroll över sitt språk. Orden dryper som variga spenar av en sorg som inte vet något om självmedlidande eller sentimentalitet. Livet är veckogamla bakverk till söndagsfrukost, ugnsbakat juver till lunch och däven skuld till middag. 

När vi möter Jas övergår år 1989 i 1990, men hon kunde lika gärna ha levt hundra år tidigare. Den gravallvarligt kristna familjen lever som mjölkbönder på den nederländska landsbygden, avskilda från det moderna samhället. Jas och hennes överlevande syskon, den alltmer aggressive storebrodern Obbe och ännu någorlunda oförstörda lillasyster Hanna, deltar i den karga existens där koskötsel är livets viktigaste uppgift och det enda tillåtna målet är att bli bättre på att frukta Gud.

Modern magrar för varje dag, svårt märkt av sorgen efter sonen, om vilken det är strikt förbjudet att tala – men hans klädhängare och stol står kvar, och lilla Jas sover i gropen efter hans kropp i den avlagda sängen. Fadern släpar sin vanföra fot, skadad i en olycka, genom varje dags identiska göromål. I mungipan aviserar han nu och då att han kanske snart kommer att lämna familjen – genom att hoppa i fodersilon, hänga sig i kostallet eller bara gå rakt ur bilden en vanlig, vacker dag.

När sonen i tre dagar ligger vaxlik i sin öppna kista i hemmet gråter fadern. Sedan är det åter tyst. 

Eftersom allt som rör det inre livet är hemligt i den här familjen växer ännu hemligare bilder och föreställningar inom Jas. Skolundervisningen om andra världskriget föder en fixering vid Hitler, och Jas blir alltmer övertygad om att judar gömmer sig i källaren, rädda för ett nytt krig.

Men den värsta hemligheten är att hon är skyldig till sin brors död.

Hon bär på ett hemligt förbund med snoppar – prydnadsänglarnas oskylda kissemän, tjurens murriga mastodontpenis och grannpojkarnas masklika utväxter. Hon vill skydda snopparna, smygtitta på dem och dechiffrera deras liv. Under sitt skrivbord har hon en spann med två paddor, räddade under den årliga paddvandringen, vilka hon anförtror sina teorier om världen.

Men den värsta hemligheten är att hon är skyldig till sin brors död. Inte i verkligheten, men enligt den allt kvavare inre logik som genereras av hennes ensamhet. Samma dag som Mathies dog slöt Jas en pakt med Gud: om han räddade hennes kanin Dieuwertje, döpt efter en snygg barnprogramledare, kunde han få hennes bror i stället. Jas var rädd att hennes far skulle slakta kaninen. Gud lyssnade. Mathies gav sig ut att åka skridskor, gick genom isen och kom upp lika död som en ost med svarta kanter. 

Rijnevelds brutala metaforer, kretsande kring mjölkprodukter, blanka inälvor och vakuumluft kring känslolägena, gör hennes prosa obönhörligt sanningsenlig, på ett sätt som närmar sig Ágota Kristófs eller Jerzy Kosińskis mästerskap i konsten att skildra människans kamp med det som egentligen inte går att uthärda.

Jas är ett barn med endast fragmentarisk kunskap om världen, men också så uppgiven i förhållande till andra människor att hon drar sig tillbaka in i sina vanföreställningars skuggvärld tills hon börjar påminna om en döende kvinna inlåst på ett gammaldags sinnessjukhus.

Det skulle förvåna mig storligen om Marieke Lucas Rijneveld inte blir en av sin generations mest avgörande författare. 

Martina Montelius är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.