Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon attackerar diagnosboomen i adhd-branschen

Katarina BjärvallFoto: Robert Blombäck
Isobel Hadley-KamptzFoto: CORNELIA NORDSTRÖM

Allt fler vuxna diagnosticeras med adhd. En ny bok granskar industrin som profiterar på utvecklingen.

Isobel Hadley-Kamptz läser ett angrepp på diagnosboomen, men frågar sig vem som får ta smällen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. Det är svårt att vara svårförklarligt, svårdefinierat annorlunda. Människan är ett flockdjur och vi tenderar att ogilla det som avviker, särskilt när vi inte förstår det. I min adhd-utredning står det att jag som barn ofta talade om mig själv som konstig. Jag sa ofta, enligt mina föräldrar, att ingen kunde tycka om mig och att jag aldrig kunde passa in.

Det är alltså lika bra att erkänna. Jag tillhör förmodligen det som Katarina Bjärvall kallar ”adhd-branschen”, där hon räknar in läkemedelsbolag, patientföreningar och medieaktörer som försöker öka medvetenheten om adhd. 

Jag diagnosticerades själv med add för ett par år sedan, och har skrivit öppet både om mina funktionshinder och om den hjälp som jag fått genom medicin och terapi. Även innan min egen diagnos skrev jag om det man kallar NPF, där sådant som adhd, add, autism och det som tidigare kallades Aspergers ingår.

För tio år sedan fick man ofta börja den diskussionen med att försöka slå fast att adhd faktiskt, tja, fanns. Åtskilliga debattörer viftade undan adhd med att ”pojkar har alltid varit bråkiga” eller missförstod själva konceptet med att särdrag som ger diagnos kan finnas i mildare former hos vem som helst. 

Det samlade intrycket var att många tyckte att folk med adhd bara behövde skärpa sig och man upprördes över att narkotikaklassade mediciner gavs till barn.

LÄS MER - Add: så skiljer sig symptomen från adhd

Frankrike är ingen bra förebild

Riktigt så illa är det sällan numera, inte heller i Bjärvalls ”Störningen – Adhd, pillren och det stressade samhället”, trots det uttalade syftet att kritisera det hon kallar ”diagnosboomen”.

Tvärtom går hon förtjänstfullt igenom flera av de vanliga argument som adhd-förnekare håller sig med, som till exempel detta att adhd-diagnoser är så ovanliga i Frankrike och att barnen där minsann kan uppföra sig ändå. Detta skulle alltså bero på att vi i den övriga västvärlden missat något som fransmännen förstått. 

Som Bjärvall säger kan det dock i rätt stor utsträckning begripas utifrån att fransk barnuppfostran är uttalat auktoritär och att många franska barn helt enkelt skräms till lydnad med bland annat kroppsstraff. 

Vad hon däremot inte tar upp är den starka strömning bland franska läkare och psykologer som anser att adhd och annan npf inte egentligen finns, och om det finns så är det mammornas fel. Att få hjälp till ett barn med adhd eller autism i Frankrike är ofta en skräckupplevelse, och ”vården” kan innehålla sådant som påtvingade kalla bad eller inlåsning i små utrymmen.

 

LÄS MER - Digitala medier kan öka risk för adhd hos unga

 

Hade tur som fick rätt hjälp

Trots bristerna i svensk psykvård är vi åtminstone inte där. Det betyder dock inte att våra egna brister är obetydliga. De flesta som diagnosticeras som vuxna erbjuds nästan enbart medicin, trots att Socialstyrelsen slagit fast att medicin och terapi tillsammans har mycket bättre effekt. Köerna till skattesubventionerad terapi är inte sällan årslånga, om man inte klarar sig på någon enstaka kuratortimme hos vårdcentralen.

Själv hade jag turen att min klinik, precis när jag diagnosticerades, hade anställt en nyarbetsterapeut. Som helt nyanställd hade hennes kalender ännu inte fyllts och jag fick tid bara någon vecka senare. Hennes hjälp visade sig ovärderlig. 

Hon lotsade mig till strategier för allt från att få iväg mitt barn i tid till skolan till att åtminstone oftast avstå från att ägna hela dagar åt att studera Nefertiti-avbildningar i stället för att skriva på artiklar om svensk kollektivtrafik. 

Ett av mina största problem var och är pappershantering, jag var vettskrämd för fönsterkuvert och missade ofta att betala räkningar i tid. Jag samlade också tänkbart viktiga papper i gigantiska högar i hela lägenheten, och bara åsynen gav mig ångest. 

”Ta hit dem då, så går vi igenom dem” sade hon och förvandlade sig själv till en vardagens ängel när jag kånkade dit mina sprängfulla papperskassar och vi tillsammans skapade ett enkelt system med pärmar där jag kunde spara de papper som faktiskt var viktiga. 

Det var det nästan inga som var. Jag kunde kasta säkert 90 procent, och bara den som hatar papper lika mycket som jag förstår lättnaden. Utöver barnomsorgen för mina barn är dessa två timmar i ett fult landstingsrum vid Liljeholmen sannolikt den enskilda offentliga insats jag är mest tacksam för.

 

LÄS MER - Isobel Hadley-Kamptz: Ett våld och en smärta som korsar tid och rum

 

Nedvärderad terapi

Denna lyckliga saga har dock tyvärr ett sorgligt slut. Kliniken tyckte nämligen inte att arbetsterapi var så viktigt, och eftersom hon varken uppskattades eller gavs möjligheter att göra ett bra jobb valde hon efter mindre än ett år att sluta. Sist jag kollade hade de inte anställt någon i hennes ställe. 

Jag tycker alltså att Bjärvall har viktiga poänger, både när hon skriver om möjlig överdiagnosticering av adhd och om bristerna i hur vi hjälper personer med de här funktionshindren. Att allt fler diagnosticeras beror också förmodligen på att samhället kräver mycket mer i dag av sådant som en adhd-hjärna har svårt för. 

Katederundervisning i skolan är lättare för adhd-hjärnan än att behöva ta ansvar för sitt skolarbete själv. 

Ska de med diagnoser ta smällen?

Ett jobb där man vet vad man ska göra och kanske till och med har tidsmarginaler är enklare att hantera för många med adhd än dagens allt mer oklara krav och ökande tidspress. Bjärvall tar inte ens upp de öppna kontorslandskapen, som förvisso sänker produktiviteten för alla, men som är döden för någon som har extra lätt att bli distraherad.

Man kan vara emot den här utvecklingen, men att rikta in sig på adhd-diagnoser och kritisera medicinering är samtidigt att säga att det är just vi med neuropsykiatriska särdrag som ska ta smällen i ens revolutionära kamp. När jag själv tänker tillbaka på hur mycket jag kämpat för att klara av sådant som andra tycker är enkelt, och på hur mycket ångest jag tvingats bära för att jag ändå inte lyckats, är Bjärvalls synsätt rätt provocerande.

För jag är ju en sådan som med snävare diagnoskriterier förmodligen inte skulle kvala in. Jag är hyfsat framgångsrik, jag kan oftast hantera livet. Att jag sedan måste lägga ner dubbelt så mycket energi som andra för att ens klara av att ha ögonkontakt eller komma i tid är en kostnad som jag fått bära själv, med utbrändhetskollapser och perioder av väldigt låga inkomster. Med medicin och terapi kan den kostnaden minskas fantastiskt, även om den aldrig helt kommer försvinna. Jag är tacksam över det varje dag, och det ändras inte det minsta av att någon är arg på big pharma.

 

SAKPROSA

Katarina Bjärvall

Störningen: adhd, pillren och det stressade samhället

Ordfront, 304 s.

 

Isobel Hadley-Kamptz är medarbetare på Expressens kultursida och författare. Hennes senaste bok är "Om sport och våld".

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.