Hon är 89 men skriver mer vitalt än de flesta

Foto: Thomas Wågström / Albert Bonniers
Foto: PRIVAT

I ”Liten historia – stor kyss” synliggör Kerstin Strandberg hur vi ofta betraktar det som hände under 1900-talet med ett utifrånperspektiv. 

Annina Rabe slås av en vital och spänstig prosa full av lekfullhet och omsorg. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det finns en tankebild som återkommer flera gånger i Kerstin Strandbergs roman: hur vi människor från tjugohundratalet står och betraktar det som utspelar sig på nittonhundralet. Ibland roade, ibland förvirrade, men alltid med ett avstånd. Detta utifrånperspektiv är avgörande för hela romanbygget. Berättelsens förutsättning är just den utomstående betraktaren, som ser på, lockas till att tolka och tycka medan den allseende berättaren listigt flyttar runt sina romanfigurer som om de vore spelpjäser på ett bräde. 

Foto: Albert Bonniers

Det som vi tjugohundratalsmänniskor får ta del av här är alltså en kärlekshistoria från förra århundradet. Vanja och Nils är ett omaka par som lever nästan hela sina vuxna liv tillsammans, trots att ingen av dem egentligen vet varför. Vanja är känslig och depressiv, därtill med en ådra för drama. Hon har flera mer eller mindre seriösa självmordsförsök bakom sig. I dramat ingår också att vara olyckligt kär i objekt som av en eller annan anledning är ouppnåeliga. 

Nils är lugnare och lite lagom disträ, men även han med en orolig sida. De träffas i studentåren, blir tillsammans fast de båda egentligen är kära i andra. En märklig slump har fört dem samman, och på något sätt fortsätter livet sedan bara, i all sin alldaglighet och storslagenhet. Det händer saker med dem, detaljer skjuts in i deras historia som förflyttar synvinkeln, vrider och vänder. 

Och läsaren – i alla fall denna läsare - står tillsammans med författaren och ser på. Ömsom förbryllad, ömsom förundrad. Och ibland lite, lite irriterad på berättarens förnumstighet. För att inte tala om spefullheten, som ständigt håller en på tå och inte ger någon ro i läsningen. Hela tiden tvingas läsaren till aktivt deltagande. Vad är det egentligen som händer? Vad är det som är viktigt och inte?

Det finns något otidsenligt över denna nu 89-åriga författares roman som är väldigt vackert.

Den som har läst Kerstin Strandberg tidigare vet att hon i sitt långa författarskap alltid arbetat i en helt egen, modernistisk och formmedveten tradition. Men det finns nog en och annan läsare ”från tjugohundratalet” som kommer att ha problem med den här romanen.  Handlingen kränger och slirar, författaren gäckar ständigt genom att hela tiden smyga in nya element och perspektiv. Det finns inget som är rätlinjigt; men med risk för att drämma till med en väldig klyscha, det gör det ju inte i livet heller.

Det finns något otidsenligt över denna nu 89-åriga författares roman som är väldigt vackert. Jag tror att det handlar om ett slags omsorg. Kanske även om en viss typ av lekfullhet. Men framför allt slås jag av att denna prosa är så mycket spänstigare och vitalare än mycket av dagens mer samtidsförankrade litteratur. Att här alltjämt lever en stark och envis tro på alla berättarkonstens möjligheter. 


ROMAN

KERSTIN STRANDBERG

Liten historia – stor kyss

Albert Bonniers förlag, 270 s.


Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.



”SD säger ‘vi menar ju så klart inte dig’”

KULTURKRIGET. Jens Liljestrand möter Mustafa Panshiri, tidigare polis och numera föreläsare och debattör i integrationsfrågor, i ett samtal om boken ”7 råd till Mustafa”.