Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Homofoberna har inte ensamrätt till frikyrkan

Foto: Privat
Foto: Shutterstock

Homosexuellas och transpersoners rättigheter är fortfarande ifrågasatta på flera håll inom frikyrkligheten. 

Stefan Albinsson, pastor i Norrmalmskyrkan, anar en förändring.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Flera av er har vetat. Andra har självklart anat. Några har kanske inte haft en susning. I vilket fall som helst: Nu kliver jag ut ur garderoben (ja vänner, just den garderoben). Så. Nu var det sagt.” 

Så skrev jag på Facebook den 12 november 2012. Sedan loggade jag snabbt ut och vågade inte logga in igen förrän flera timmar senare. Under tiden hade mitt inlägg inte fått en enda negativ kommentar. Däremot hade det fått massor av likes och uppmuntrande hälsningar från vänner, släktingar och kolleger. 

Det var kanske inget konstigt med det. Vi lever ju trots allt på 2000-talet. Så vad annat än uppmuntrande ord kan en man i 45-årsåldern förvänta sig att få när han äntligen tar mod till sig och kommer ut som gay? Vad annat än glada tillrop och hjärt-emojier? Förutom om han som kommer ut råkar vara frikyrkopastor.

De glada tillrop jag fick av mina Facebook-vänner när jag kom ut ger en bild av svensk frikyrklighet.

Kanske kan det förvåna någon att de flesta positiva kommentarerna kom från frikyrkliga församlingsmedlemmar, pastorer och samfundsledare. Men de glada tillrop jag fick från mina Facebook-vänner när jag kom ut ger en bild av svensk frikyrklighet. Det är en annan men minst lika sann bild än den som den homofoba kristna tidningen Världen idag representerar, och som står i fokus i den pågående debatten i Expressen mellan Jonas Gardell och pastor Stefan Swärd

Ofta talas det om ”frikyrkan” i singularis, men frikyrkligheten täcker in en mängd olika samfund och kyrkor med olika förhållningssätt till bland annat homosexuella och transpersoner. Jag är pastor och medlem i Norrmalmskyrkan. Vi beslutade redan 2009 att viga par oavsett kön. Snart beslutade andra församlingar samma sak, men homosexuellas och transpersoners rättigheter är fortfarande ifrågasatta på flera håll inom frikyrkligheten. Nu ser det dock äntligen ut att röra på sig också i de mer konservativa sammanhangen.

För ett antal år sedan var jag lärare på en sommarbibelskola för ungdomar. På ett lektionspass med en grupp 17-åringar såg vi filmen ”Luther” med Joseph Fiennes i rollen som 1500-talsreformatorn Martin Luther. Efter filmen samtalade vi i klassen om begreppet ”reformation”. Jag berättade att under historiens lopp har den kristna kyrkan ställts inför ny kunskap, fått nya erfarenheter och har behövt reformera sig för att vara sann mot sitt uppdrag. 

Som exempel nämnde jag den revolutionerande förändringen i urkyrkan att låta icke-judar bli medlemmar trots att det krävde en ganska så fantasirik omläsning av bibelns texter för att komma fram till det beslutet. Jag nämnde även att kristenheten med tiden kom att fördöma slaveriet trots att det inte finns ett enda bibelord som avvisar slaveri. Därefter fick klassen i grupper om tre, fyra personer fundera på vad de trodde att kyrkans nästa stora reformation kunde tänkas handla om. Efter ett kort samtal i bikupor svarade samtliga grupper oberoende av varandra: ”Hbtq”. 

Efter ett kort samtal i bikupor svarade samtliga grupper oberoende av varandra: ”Hbtq”.

Jag tror att dessa frikyrkliga ungdomar var något på spåret, nämligen den progressiva ådra till frihet och förändring som pulserade i den tidiga frikyrkorörelsen och som bidrog till demokratiseringen av det svenska samhället och kampen för mänskliga rättigheter. Men jag tror att de skulle gapa förvånat om de skulle stöta på de skadliga livsförnekande miljöer som också finns i frikyrkligheten. De skulle gapa förvånat eftersom det är så väsensskilt från den frikyrkliga miljö de själva finns i. 

När jag frågar ungdomarna i min kyrka vad församlingen är för dem, svarar de att det är en plats där de kan få vara sig själva och en fristad där de inte blir ifrågasatta för vilka de är.

Själv har jag upplevt även en annan sorts frikyrklighet: Den snäva sortens frikyrklighet. Den förminskande. Den livskvävande. Den kroppsfientliga. Den sexfientliga (och samtidigt sexfixerade) sortens frikyrklighet, där religion och andlighet används för att begränsa människor i stället för att lyfta dem. Detta var en starkt bidragande orsak till att det dröjde 44 år innan jag öppet erkände att jag är gay. 

Själv har jag upplevt även en annan sorts frikyrklighet: Den snäva sortens frikyrklighet.

Min sexuella läggning har aldrig varit någon nyhet för mig. Den har jag vetat om hela livet. Jag visste om den också när jag levde i en heterosexuell äktenskapsrelation. Men den snäva sortens frikyrkliga sammanhang jag fanns i bidrog till att det dröjde så förbaskat länge innan jag vågade bli sann mot mig själv, min Gud och min omvärld. 

Alltför länge har den konservativa, homofoba falangen tillåtits definiera frikyrklig tro och praktik. Men homofoberna har inte ensamrätt till frikyrkligheten. Äntligen börjar församlingar och enskilda medlemmar sätta ner foten och låta frikyrkligheten bli progressiv igen.


Av Stefan Albinsson

Stefan Albinsson är pastor vid Norrmalmskyrkan, Stockholm. 





Det hetaste från medieveckan i ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=84504&country_iso=se

Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind tar er med bakom kulisserna i medievärlden och fångar upp snackisarna. Varje vecka med en spännande gäst.