Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Höj blicken!

Den svenska kritikerkåren reagerar på det oförväntade som ett gammalt borgarskap. Johan Lundberg förklarar den nya figurativa konsten i ljuset av Duchamps installationer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Själva poängen med den konstnärliga tradition som vuxit fram i kölvattnet efter Marcel Duchamps ready-mades, är att det utställda objektet får sin betydelse i kraft av den specifika kontext där det ställs ut. Den urinoar som såg dagens ljus på ett galleri i New York 1917 markerar som bekant början på en ny syn på konst, där det viktiga inte är objektet som sådant, utan den process som äger rum när verket ställs ut och betraktas av publiken, i ljuset av betraktarnas förväntningar om vad som är konst.
Det känns onekligen märkligt att konstatera att dessa snart 100 år gamla lärdomar verkar ha gått spårlöst förbi den svenska kritikerkår som recenserade utställningen Figurationer på Edsviks Konsthall utanför Stockholm. De reagerade nämligen exakt så som borgerskapet alltid tenderar att reagera när man konfronteras med något som man inte förväntar sig finna i seriösa konstsammanhang: de betraktar de utställda föremålen endast som estetiska objekt och förmår inte höja blicken och se vad verken har att meddela i relation till de mer övergripande kontexterna ”konstvärlden” och ”samtiden”.
Själv menar jag, som en av utställningens curatorer, att man kan leka med tanken att Figurationer är just en installation i Duchamps efterföljd. Dess grundläggande frågeställning skulle i så fall kunna formuleras som att vi velat undersöka hur man kan utmana en inbiten konsthallsbesökares förväntningar. Denne, föreställer vi oss, är en hängiven och välvillig hang-around på diverse prestigefyllda biennaler, gallerier och konstmässor. Han som somnar på sitt Venedighotell, saligt leende över hur fördomsfritt och open-minded han har vandrat genom biennalens paviljonger på jakt efter nya gränsöverskridande och etstetiskt-filosofiskt utmanande upplevelser.
Finns det överhuvudtaget något som kan få en sådan imaginär konsthabitué, som i bokstavlig bemärkelse anser sig ”ha sett allt”, att ligga vaken om natten och fundera över vad som egentligen pågår i konstens värld?

Som jag har sett det, återstår det i dagsläget åtminstone ett tabu att undersöka för den som vill utmana konstetablissemanget, och det är att ställa ut ett antal klassiskt utförda oljemålningar. Men för att utmaningen ska bli effektiv bör man på dessa oljemålningar även ställa följande krav: Så lite som möjligt av samtidens eviga ironier, så lite som möjligt av samtidens nymodighetsfetischism, av samtidens sexuella och medialt gångbara provokationer, av kulturradikalismens kosmetiska utmaningar av gamla tiders normer, av konsthögskolesmartness och Foucault-inspirerad konstruktionism.
 Till utställningen valdes därför nutidsmålningar byggda på den klassiska teknik som konsthögskolorna för länge sedan kastade ut med det modernistiska badvattnet. Målningar med teatrala gester som i nutiden anses falskt påklistrade. Målningar med immanent kritik av samtidsmänniskans fixering i sin egen tid och hennes oförmåga att sätta sig in i andra tiders föreställningsvärldar.
Tanken var alltså inte att provocera som självändamål utan att rikta uppmärksamheten mot ett antal frågor som är relevanta för nutidskonsten och -människan. Är det konstkritikerns uppgift att enbart bekräfta de värdehierarkier som fastställs av vissa prominenta konstinstitutioner? Är det möjligt att formulera kritik mot konstetablissemanget från en position utanför de prominenta konstinstitutionerna? Och vad händer med konsten när den förlorar kontakten med varje form av socioekonomisk bas, när man underkänner konsthallsbesökarens egen estetiska sensibilitet och menar att det blott är de prominenta konstinstitutionerna som besitter förmåga att avgöra vilken samtids-konst som är bra respektive dålig?
Kort sagt var det vår ambition att undersöka möjligheterna för alternativa konstnärliga vägar, i motsättning till de system av värdehierarkier som skapats av nutidens oheliga allians mellan konstinstitutioner och kommersiella aktörer inom medierna och i gallerisvängen.
För den som vill återknyta till Duchamps ambitioner är det nödvändigt att gå på tvärs mot rådande trender och bryta sig ut ur den modernistiska historieskrivning som gjort att konsten har fastnat i ett repetitivt förlopp av tomma utmaningar, vilket i sin tur tömt den på energi. Endast så kan konsten utvecklas mot fördjupning och mot en samtidskritik som verkligen berör.
Man kan lugnt säga att kritikerna blev just så berörda och provocerade som representanter för konstetablissemanget alltid har blivit när konstetablissemangets värderingar ifrågasatts, låt vara att vi hade hoppats att reaktionerna skulle utmynna i något mer kvalificerade reflektioner än vad som blev fallet.
Eva Ström (Sydsvenskan 25/7) kände uppenbarligen ett sådant obehag inför vår ovilja att falla in i konventionerna, att hon tog det säkra före det osäkra och helt utan fog utmålade utställningen som nazianstruken – en väl beprövad metod för den som vill motverka att någon i framtiden lockas till liknande utmaningar. Anna Brodow Inzaina (SvD 10/7) gick på samma linje, vilket i sin tur kastar ett obarmhärtigt avslöjande ljus över Thomas Millroths (Sydsvenskan 5/8) åsikt att klassiskt figurativt måleri inte har några problem att vinna kritikers gillande.
Millroths synpunkt, som upprepas av Ulrika Stahre (AB 14/7), motsägs därtill av att DN:s Jessica Kempe (13/7) avfärdade utställningen med påpekandet att klassiskt figurativt måleri endast syftar till att propagera för att det var bättre på 1800-talet än i dag. Alltmedan Lars O Ericsson (SvD 8/8) menade att boken Figurationer var pinsamt historielös när den uppfattade nutidskonstens främste förebild, Duchamp, som modernist – en invändning som jag med varm hand överlämnar åt läsekretsen att begrunda.

Nu kan man naturligtvis invända att kritikernas oförmåga att höja blicken till de maktkritiska anspråken i vårt projekt berodde på att vi helt enkelt misslyckats i vårt uppsåt, att vi borde ha valt en annan väg för att optimalt belysa våra frågeställningar.
Detta motsägs dock av den intensiva debatt som förts i bloggosfären. Där har utställningen genererat mer än 200 inlägg och kommentarer, vilka bitvis fört upp diskussionen till en nivå som vida överstiger de synpunkter som dagspressens kritiker torgfört.
Och det visar i sin tur på en tilltagande klyfta mellan kulturkonsumenter och kulturetablissemanget som i längden inte kan negligeras. Att, som Jessica Kempe, ställa sig i ett hörn och sura och vägra befatta sig med debatter som inte förs på DN:s och kulturetablissemangets villkor är att missförstå det faktum att konstnärerna och konstkritikerna, ytterst sett, alltid är beroende av en publik som finner eller inte finner konsten angelägen och värd att diskutera.
I en tid när den kulturradikala konstsynen inte längre har kapacitet att frambringa verk som har tillräckligt med energi för att beröra den konstintresserade allmänheten, har konstkritiken på sikt inget annat val än att vända sig åt de håll, där konst produceras som berör människor in på bara huden.
Ty det är det som denna debatt kanske ändå ytterst sett handlar om: kulturradikalismens tilltagande kraftlöshet, vilken gör att man skyggar för varje konfrontation och i stället nöjer sig med att antingen förtiga motståndarsidan eller att – som Åsa Linderborg  i gårdagens Aftonbladet – börja yra om nazism så fort det formuleras alternativ till den rådande kultursynen.

Johan Lundberg är chefredaktör för Axess Magasin och medcurator för Figurationer, som pågår till den 13 september.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!