Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hög på livet

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ROLLER LÄNGS VÄGEN

1952.
Kjerstin Dellert klädd i Expressen i operetten Violen från Montmartre på Stora teatern i Göteborg.


1961.
Ingmar Bergman regisserade Rucklarens väg på Operan.
Dellert var Mother Goose.
"När du satt dig på tronstolen", sade Ingmar, sitter du alldeles stilla.
Du särar på benen innan du sätter dig och sedan sitter du på Fittan.
.
.
"

1964.
Sköna Helena.


1973.
Carmen.
Rolf Björling (Don José).
"För mig var Carmen aldrig svår att sjunga utan helt och hållet en njutning, rena musikaliska kärleksakten.
"

1976.
Hovsångerskan får kungamedaljen av åttonde storleken i likadana kläder som Silvia.
"Som "vanlig" människa hade jag aldrig fått chansen att uppleva glansen, festen och alla evenemang kring kungaparet, men tack vare mitt yrke har jag fått göra det.
"

1979.
Toffelhjältar på Lisebergsteatern med Sven-Bertil Taube.


1996.
Bellmans nymfer med Lena Nyman och Elisabeth Söderström på Confidencen.

DELLERT I VIOLEN FRÅN MONTMARTRE FOLKTEATERN 1954
PRIMA PRIMADONNOR
DELLERT I SKÖNA HELENA 1964
Först ser hon så liten ut. Liten som en tant som är 80. Sedan börjar vi prata och pondusen och klarsyntheten och åren börjar ticka tillbaka. Dellert med de höga bena, sa man på Kungliga operan och då menade man inte bara tonerna. Operan har fått sin pinuppa löd rubriken i DN efter Tosca-debuten på Stockholmsoperan 1952. Dellert var snygg. Det var man inte ostraffat. Hon är fortfarande snygg, vithårig och drottninglik. Här ska ni se, säger hon och går fram till en av de målade väggfälten i det gröna förmaket på Confidencen. Vi tittar närmare och ser först bara en av flera rokokotablåer med teatertema, sedan får vi syn på Lena Nyman, Elisabeth Söderström och Kjerstin Dellert i tidstypiska kläder, så som de såg ut i Bellmans nymfer. Nu är hon till och med inmålad i väggen på sin teater. Här kommer folk att stå i framtiden och försöka räkna ut vilka det här kan ha varit. Jo, det här är hovsångerskan som gick på kungabal utan bh under långklänningen, och såg så vacker och självsäker ut, nykär i en välbyggd dansare. Det här är operadivan som tillsammans med Elisabeth Söderström gjorde underhållnings-tv av sin rivalitet i Prima primadonnor. Det här är operettstjärnan från Göteborg, den Sköna Helena, som var ung och otålig och absolut skulle till Stockholm och grät på galoschhyllan men förbluffade den dåvarande operachefen med en provsjungning som han sa var den bästa sedan Birgit Nilssons. Under 27 år på Operan gjorde Dellert stora roller som Carmen, Venus i Tannhäuser, Musetta i Bohème och Marie i Wozzeck. När hennes operakarriär började tappa farten och rollerna började sina i slutet av 60-talet gick hon flitigt på andras premiärer, visade sin garderob i Expressen och åkte på turnéer med Lasse Lönndahl och Charlie Norman. När hon blev pensionerad från Operan 1979 satte hon i gång med att rusta upp och driva och spela på barockteatern Confidencen i Ulriksdal. För tre år sedan fick hon en lätt stroke. Nu gör hon huvudrollen som Maria Callas i Terrence McNallys pjäs Masterclass, den största talrollen sedan Toffelhjältar med Sven-Bertil Taube på Lisebergsteatern. Det har hon drömt om sedan Margaretha Krook gjorde rollen på Dramaten 97. Och nu gör hon det på sin egen teater. Med samme regissör, Björn Melander. Känner du inte att det finns någonting är i huset? Det känns som kolsyra i kroppen när jag kommer in här. Jag är mottaglig. Det händer att jag sitter här ensam. Då hör jag hur någon går på vinden. Jag skulle aldrig våga gå in på ställen som Dachau. Det finns platser i Egypten som jag inte vågar gå in i. Jag skulle kunna skriva en bok med alla spökhistorier. Gör det! Ja, kanske det. Hon tar tag i gäddhänget på underarmarna. Jag ser mig i spegeln och tycker inte att det är jag. Men jag har inte lyft mig och kommer inte att göra det heller. Det är ingen ide att börja dra. Och vad gör man då med själen? 1963 svalde hon hundra sömntabletter med en flaska vin. Dellert hittades, livräddades, vaknade upp och blev utskälld av läkaren som bryskt vis försökte ge henne livslusten tillbaka. Jag var förtvivlad och deprimerad, säger hon och berättar om Vilhelm Moberg, som sökte upp henne efteråt. Nu ligger Din stund på jorden alltid på nattygsbordet. Han hade en sådan dödsångest, han vågade inte invänta slutet: Vågade inte invänta den stora vågen. Livslusten kom tillbaka med Nils-Åke Häggbom. Jag backar tillbaka i hennes memoarer, I förtroende, hittar en svekfull författare vid namn Björn Runeborg, en manipulerande mamma, dubbelliv, en 40-årskris, trasiga stämband och förstås äktenskapet med Carl-Olof Bergh som egentligen aldrig var bra. Under ytan lurar det stora mörkret. Bottenlöst. Så avslutar hon boken. Vilket är det stora mörkret? Ja, det är det här som väntar oss alla, det oundvikliga med tiden och döden. Jag trodde kanske det var den stränga mamman och alla försakelser. Jag var så hård när jag skrev boken, säger hon. Jag förstår henne bättre nu. Men mamman var hård. Kjerstin var inte önskad. Hon skulle ha blivit en Bengt. Att vara flicka var i mammas ögon mindervärdigt och detta påminde hon mig om hela mitt liv, skriver hon. Men kvinnligare och mer fysisk svensk operasångerska än Kjerstin Dellert är svårt att tänka sig i hennes generation. Trots pojkfrisyrerna. 1965 friade premiärdansören Nils-Åke Häggbom till Kjerstin. Efter trägen uppvaktning bröt hon upp från det äktenskapet med Carl-Olof Bergh, lämnade den tjusiga villan i Danderyd och flyttade ihop med Häggbom i hans sommarstuga som låg på föräldrarnas tomt i Tullinge. Skvallersverige gnuggade händerna. Häggbom var 17 år yngre. Många 40-årskrisande kvinnor med tråkiga äktenskap måste ha hurrat. Operans intendent Bertil Bokstedt hade invändningar. Men de är fortfarande gifta och driver teatern tillsammans. Jag ser på foton av Dellert i afrofrisyr och höga guldstövlar. Det var under den där uppbrottsperioden från mitt synnerligen konventionella liv. Men jag provade aldrig hasch, inflikar hon, som om jag undrat, jag har varit hög på livet. Dellert tystnar en stund. Hennes tystnader är innehållsrika. Hon reser sig upp, går tvärs över rummet och visar någonting som hon har tagit efter Maria Callas. Det finns så många taffliga sätt att ta emot applåder. Men Callas bara stod så här, säger hon och lägger höger hand över hjärtat, lite till vänster. Ibland kunde hon böja ner huvudet en aning så här. Det är att högakta publiken. När jag ser genomdraget av Masterclass, där Callas osentimentalt, rått och roligt undervisar de tre eleverna, är det som om Dellert konfronteras med sin egen karriär och skäller ut sig själv. Den säger så mycket som jag alltid har velat säga om yrket: Disciplin, teknik och arbete, arbete, arbete. Vad hade du gjort om någon hade sagt de här sakerna till dig när du var ung? Då hade jag satt mig på skolbänken. Jag hade blivit en bättre operasångerska. Men pjäsen är lika mycket ett kvinnoporträtt. En av de starkaste replikerna jag har är när Callas beskriver vad som varit positivt med yrket, vad hon har fått. Det är inget som man lär sig. Det fordrar geni och inspiration. Det är en gåva av Gud. En kompensation för allt annat. Hon hade aldrig någon far och letade ständigt fadersgestalter i sina män. Och när hon blev gravid med Ari Onassis tvingade han henne att göra abort. Samtidigt är det en hämnd på samhället att jag gör den. Det finns inget utrymme för gamla kärringar, en man däremot får uppmärksamhet och roller trots att han blivit tjock och vithårig. Det finns ingen jämlikhet i den här världen. Är du feminist? Ja. Absolut. Skulle du kunna rösta på Feministiskt initiativ? Ja, om de fick en stark ledargestalt med karisma. Och den där Roksordföranden hade väl inte helt fel när hon sa det där om att män är djur, tillägger sopranen som älskar män nästan lika mycket som teater. Länge har hon drömt om att få göra Glada änkan med Sven Wollter som Danilo. Hon har faktiskt frågat. Han bara gapskrattade. Jag tycker att han ska sluta skratta och ringa innan det är för sent. Nu åker hon hem till Sigtuna och läser om någon bok från biblioteket som hennes älskade pappa bokhandlaren grundat. Gärna någon memoar. Det gillar hon. Dock inte Georg Rydebergs, Ridån gick aldrig ner, säger hon och skrattar, länge och smittande. Det gjorde den ju! Fotnot: Masterclass har premiär i morgon på Confidencen i Stockholm.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!