Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Hoffmans äventyr" låter som folk

Elisabeth Meyer.

Gunilla Brodrej ser premiären av "Hoffmans äventyr".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

JACQUES OFFENBACH

Hoffmans äventyr

Regi Linus Fellbom

Dirigent Marit Strindlund

Musikalisk bearbetning Jonas Dominique

Folkoperan, Stockholm

Speltid 2 t.

Under Mellika Melouani Melanis konstnärliga ledning har Folkoperan blivit en scen med starkare relation till texten än musiken. Orkesterns roll har försvagats. Alltmer sällan tas fulla styrkan in för en produktion. Wagners "Den flygande holländaren" ackompanjerades av tre flyglar som nästan slog sönder sången. Men med Jonas Dominiques musikantiska bearbetning av Offenbachs "Hoffmans äventyr" har Folkoperan hittat fram till ett musikaliskt format som inte låter som den okänsliga lösningen på en budgetfråga. Han har plockat bort och bearbetat och tillfört ett musikaliskt språk kryddat med czardas och tango. Därmed har han placerat konstmusiken närmare gatan och folklivet, ungefär som Uri Caine på 1990-talet placerade Wagners och Mahlers musik i ett jazzigt experiment.

Den berömda Barcarollen har sällan låtit så intim och – äkta. Det är en fröjd att höra bandoneon, cimbalom (ungerskt hackbräde) blanda sig med operasång. Det enda som saknas är Folkoperans kör. Ersättarna Lilla kören kan inte leva upp till den klangliga volym eller sceniska säkerhet som man har blivit bortskämd med här.

 

Med det sagt. Sist regissören och ljusdesignern Linus Fellbom byggde upp stor stämning på Folkoperan var med Webers romantiska opera "Friskytten" som han gjorde till en spirituell kritik av manligheten. Även denna gång, med Offenbachs "Hoffmans äventyr" får sig manligheten en omgång, i dubbel bemärkelse. För det är efter ett lite för stort antal omgångar i baren, omgiven av idel män, som Hoffman börjar fantisera om kvinnor.

I centrum för operan är den försupne diktaren Hoffman (tenoren Jesper Taube) och hans fantasier kring tre kvinnor: Olympia, Antonio och Giulietta. I Linus Fellboms tolkning är de alla versioner av en och samma kvinna, sångerskan (sopranen Elisabeth Meyer) som är oåtkomlig eftersom hon är i sällskap med Lindorf (barytonen Johan Schinkler) som i sin tur ställer till alla möjliga jävligheter för Hoffman.

 

I Hoffmans rusiga fantasi uppträder den åtråvärda kvinnan som lustig docka, lungsjuk sångerska och luttrad glädjeflicka. Meyer är lika övertygande som alla tre. Hisnande koloraturer och lyrisk smeksamhet. Hon kan ramla trovärdigt också.

Linus Fellbom spelar med ljuset över Dan Potras scenografi och kostym, en krog med skäggiga sprättar längs en bardisk. Alla är herrar, även damerna i kören. Miriam Treichls krögare Niklaus är en manhaftig butch med en dynamiska mezzosopran som trycker upp publiken på sista bänkraden mot väggen.

I den här världen finns ingen plats för kvinnor, utom på piedestal i männens fantasi. I slutet är Hoffman lika ensam och gammal som i början. Det enda sättet att komma nära brudarna tycks vara att dikta upp dem, eller supa. Hoffman är en sorglig prick, men Fellbom tycker om honom, då blir det fint. Och kanske viktigast av allt, regissören tycker om musiken också. Det märks.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.