Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hobbyexperterna borde lugna sig om coronarisken

Joakim Zander.Foto: Emil Malmborg
Instruktion från WHO om hur man undviker att bli smittad.Foto: ANDREW MATTHEWS / STELLA PICTURES / PA
Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Plötsligt verkar var och varannan ha blivit expert på hur coronavirusets spridning ska stoppas. 

Joakim Zander ser en offentlighet som inte vet särskilt mycket om riskhantering.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det pratas så mycket om risk just nu att man som gammal akademiker i fältets juridiska utmarker borde bli alldeles lycklig. Alla från anonyma troll på Twitter till DN:s chefredaktör Peter Wolodarski verkar ha åsikter om hur allvarlig och nära överhängande risken för global Covid-19-pandemi är. Det googlas grafer, görs vilda jämförelser och lyfts citat ur rapporter. Plötsligt tycks alla vara världsledande experter på epidemiologi.

Är det till sist så att den tyske sociologen Ulrich Becks idé om ”risksamhället” har slagit rot mitt bland oss? Är alla dessa åsikter tecken på en pessimism som är så djup att precis allt måste omvärderas, vilket Beck hoppades? Eller är det bara en högljudd variant av vanlig samhällsdebatt?

https://twitter.com/pwolodarski/status/1236043565886779392

Nobelpristagaren i ekonomi Kenneth Arrow skrev en gång att många risker kommer ”trailing clouds of vagueness”. Det var ett vackert sätt att uttrycka den osäkerhet som är förknippad med de samhälleliga risker vi pratar allra mest om. Det senaste exemplet på det är Covid-19. 

Att människor oroar sig för ett virus de inte vet särskilt mycket om är normalt. Sjukdomar är förknippade med död och dödsskräcken är det starkaste bias människan har, tätt följt av rädslan för det okända. Ett nytt och till stora delar okänt virus som sprider sig över världen är en perfekt storm för våra instinkter. Oron är i sig förklarlig. Men den är inte nödvändigtvis rationell.

Läran om risk, däremot, är i grunden rationell, torr och bygger på vetenskap och sannolikhet. Modern riskhantering på samhällsnivå syftar till att skydda så många av oss som möjligt och för att göra det måste den hindra oss från att bli kidnappade av våra instinkter. Erfarenheten har lärt oss att de alldeles för ofta leder oss fel. 

Som ett led i att separera instinkt från vetenskap har det ansetts viktig att dela upp modern riskhantering i tre huvudnivåer. Den första nivån handlar om att uppskatta risk vetenskapligt. Här är det viktigt att så få politiska åsikter som möjligt hittar in. Tvärtemot vad debatten runt Covid-19 ger sken av så är inte alla epidemiologer. Vi tjänar på att låta dem som faktiskt är det göra sitt jobb i lugn och ro. 

Kritik av myndigheter och auktoriteter är naturligtvis en helt självklar del av det offentliga samtalet.

På nästa nivå avgörs vad man ska göra av den vetenskapliga informationen. En viktig del av detta är att väga olika risker mot varandra. Vi är omgivna av tusentals risker hela tiden. De flesta av dem parerar vi utan att ens tänka på det, men om vi plötsligt låter en risk ta över fullständigt har det effekter för hela systemet. 

Ett kraftfullt agerande mot exempelvis Covid-19 kan leda till ökade risker i en annan kedja. Att stänga svenska skolor, till exempel, tvingar många föräldrar att stanna hemma från jobben. Vad händer med exempelvis vårdpersonal då? Poliser? Brandmän? Den som betalar ut din lön eller din pension? Intentionen att rädda liv kan leda till att liv i stället offras. 

Den sista nivån, riskkommunikation, är viktig för i den handlar det om hur effektivt man får ut budskap om risker och hur förtroende upprätthålls, skapas eller förloras. Men den har lite eller inget med själva risken att göra. Det är här rationalitet och vetenskap verkligen möter instinkt. 

Att förhålla sig till risk i ett samhälle som allt mer präglas av tillgänglig information och samhällelig oro ställer krav på institutioner och experter. Men det ställer också krav på oss medborgare. Ödmjukhet inför det faktum att vi inte alla är experter är något som internettroll såväl som chefredaktörer bör ta med i beräkningen. 

Kritik av myndigheter och auktoriteter är naturligtvis en helt självklar del av det offentliga samtalet. Men den som menar allvar med att skydda ett samhälle mot risk borde värna om vetenskaplig integritet och expertis, i stället för att lägga allt sitt krut på att underminera de institutioner som borgar för dessa värden. 

 

Av Joakim Zander

Joakim Zander är författare och doktor i juridik. Hans avhandling heter ”The application of the precautionary principle in practice” och är utgiven på Cambridge university press (2010). Hans senaste roman är ”Vännen”.

 

 

Så blev konservatismen het

Nu är ”Kulturkriget” här!

I Expressens nya tv-program möts Johan Norberg, Stina Oscarson och Malcom Kyeyune – för en debatt om konservatismen.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sitt möte med Salman Rushdie: ”Min spontana impuls är att dränka honom, strypa honom.” Programledare: Daniel Sjölin.