Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hjärnspöken

DIAGNOSTICERAD. Ur filmen "Silver linings Playbook" ("Du gör mig galen"). Foto: Jojo Whilden

Från både höger och vänster dånar kritiken mot de psykiatriska diagnoserna.

Isobel Hadley-Kamptz menar att både samhället och individen vinner på att de blir ställda.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sakprosa

MALIN HILDEBRAND KARLÉN

"Vansinnets diagnoser: om klassiska och möjliga perspektiv inom svensk psykiatri"

Carlssons, 247 s.

FREDRIK SVANEUS

"Homo Patologicus: medicinska diagnoser i vår tid"

Tankekraft förlag, 222 s.

"Vad har Stephen Fry att vara deprimerad över?" För några dagar sedan berättade den engelske författaren och skådespelaren Stephen Fry i en intervju om att han i höstas gjort ett andra självmordsförsök. Han har redan tidigare berättat om såväl första gången han försökte ta livet av sig som om den bipolaritet som i olika grad plågat honom genom hela livet.

I spridda kommentarer som den ovan visade diverse människor att de inte vet någonting om psykisk ohälsa. De hade lika gärna kunnat fråga en cancersjuk kändis vad hen hade att ha cancer över.

Men det är uppenbarligen svårt att begripa när sjukdomar, svagheter, egenheter, yttrar sig i psyket snarare än kroppen. Den senaste tiden, i vagt samband med publiceringen av den nya psykiatridiagnostiska handboken DSM 5, har också åtskilliga svenska tyckare visat samma oförmåga.

 

Dessa oförstående kan delas in i två grupper. Den ena, låt oss för enkelhets skull kalla den höger, anstränger sig inte ens.

"Det är väl bara att skärpa sig" säger de, och visar att de inte begriper någonting om hur det är att ha en hjärna som gör att man utan särskild hjälp faktiskt inte kan tänka långsiktigt, inte kan hålla reda på tider eller exempelvis inte förstår de undertexter i kommunikation som de flesta andra aldrig ens reflekterar över. De ser det som ouppfostran som genom straff, ansträngning och disciplin måste tvingas bort.

Den andra gruppen, som vi lika förenklat kan kalla vänster, står i stället där storögd och exotiserar oss som vilda fantastiska djur. Foucault-inspirerade kan de dra till med banala klyschor om att det är galningen som egentligen är frisk och allt man då kan tänka är att de förmodligen aldrig suttit där och bokstavligen försökt klösa sig ur sin egen hud för att det just då ändå lindrar ångesten.

 

I en nyligen utkommen bok, "Vansinnets diagnoser", jämför exempelvis Malin Hildebrand Karlén dagens psykiatriska diagnoser med en drömsk forntid när de galna bara betraktades som om de stod närmare Gud. Stephen Fry lugnade i den där intervjun häromdagen åhörarna med att han mår okej nu, eftersom han fått bra medicin. Jag antar att han kanske hellre borde ha odlat sina gudomliga kontakter.

Två saker som förenar de flesta av dessa kritiker är att de tycks tro att sjukdomar inte kan vara vanliga och att det bara är psykiska sjukdomar eller funktionshinder som är extremer på en normalskala.

Med diagnoshysterin är vi snart alla sjukdomsförklarade, skrev Ann-Charlotte Marteus för några veckor sedan ironiskt på Expressens ledarsida (22/5), som om det i sig vore självklart att majoriteten alltid är frisk.

Man undrar hur brett en epidemi kan slå innan det är de ickesjuka som med det här synsättet bör betraktas som avvikande och alltså sjuka. När under exempelvis digerdödens utbredning blev så många drabbade att det därför slutade vara en sjukdom?

Vi lider alla, det är helt normalt, skrev Olle Svenning i Aftonbladet (31/5) och hånade bland annat det faktum att svår PMS räknas in i DSM 5. Det är förvisso ingen nyhet, det fanns med i de förra utgåvorna också och redan Hippokrates beskrev att vissa kvinnor hade svåra cykliska hormonella besvär som bland annat ledde till självmordstankar.

 

Men just eftersom väldigt många kvinnor har lindrig PMS blir det visst omöjligt att förstå att det också finns kvinnor som har så allvarliga problem att de måste ha medicin för att klara av livet. Samma sak gäller den vanliga kritiken mot adhd-diagnoser, något av en följetong på till exempel Svenska Dagbladets nyhetssidor:

Eftersom problemen i lindrigare form är väldigt vanliga blir det uppenbarligen ogreppbart att de svårare besvären kan vara djupt handikappande och kräva medicinering för att man alls ska ha en chans till ett gott liv.

Även många somatiska sjukdomar är dessutom extremer av sådant som förekommer brett i mildare varianter, alltifrån svår akne till hjärtproblem eller åldersdiabetes, men i de fallen leder det mer sällan till att själva diagnoserna ifrågasätts.

 

Fredrik Svenaeus, som hyllats i flera tidningar för boken "Homo Patologicus", är inte lika kategoriskt oförstående. Han har poänger både i att vi i dag tenderar att bortse från miljöns påverkan på vårt mående och därmed individualisera samhällsproblem och att vi ibland stirrar oss blinda på biomarkörer för att ställa psykiatriska diagnoser.

Det är självklart att vissa individuella känsligheter, egenheter, faller ut olika mycket i olika miljöer, ger mer eller mindre funktionshinder.

Det finns dock ingen motsättning mellan att försöka förändra dagens arbetsliv, där otrygghet och stress absolut kan utlösa ångest och depressioner, och att behandla och medicinera de där depressionerna eller panikattackerna när de nu finns.

 

Det är givet att skolan i dag, med mycket individuellt arbete, är sämre anpassad för den som har svårt att själv planera sin tid. Å andra sidan räcker det att titta på överrepresentationen av adhd bland fängelseinterner för att se att det ofta gick rätt illa för människor med sådana neuropsykiatriska särdrag även tidigare.

Svenaeus tar upp att adhd är vanligare bland låginkomsttagare som ett tecken på att det orsakas av miljön. Men vi vet att adhd har ärftliga komponenter. Människor med obehandlad adhd klarar också ofta livet och arbetslivet sämre och får sämre inkomster. Deras barn har därför stor risk att både själva ha adhd och växa upp i fattigdom.

För de belägg som faktiskt finns, rent vetenskapligt, talar inte för diagnoskritikernas sak. Adhd-medicinering för interner har till exempel bevisad effekt på risken för återfall i kriminalitet. Det antyder något om de enorma vinster som finns för såväl individ som samhälle om drabbade får hjälp tidigt. Att förlöjliga diagnoser och ta avstånd från effektiv medicin är däremot ett dåligt sätt att säkerställa den hjälpen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!