Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hisnande föreställning som går utanför ramarna

Ur "Automata" på Orionteatern.Foto: Klara G.
Ur "Automata"Foto: Klara G.

I Erik Holmströms nya maskinteater får publiken full frihet att söka mening och sammanhang. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Teater

Automata

Av Erik Holmström

Scenografi Maja Kall

Musik Dror Feiler

Ljusdesign Raimo Nyman

Orionteatern, Stockholm

Speltid 1 t.

Regissören Erik Holmström gjorde en helt underbar dockteaterföreställning av Roland Paulsens bok om Arbetsförmedlingen ”Vi bara lyder”. På Holmströms då nystartade Malmö Dockteater som spelar dockteater för vuxna hette den ”Funktionell dumhet” och de svart-grå-vita dockorna med sina stiliserade uttryck blev så märkligt rörande. Långt mer än skådespelare hade blivit, så kände man när man såg den.

 

LÄS MER: Charlotte Wiberg om "Funktionell dumhet" på Malmö Dockteater 

 

Nu i ”Automata” går Holmström tillsammans med Orionteatern i Stockholm steget fullt ut – inga skådespelare utan BARA dekor, ljus och ljud. Och en scen och en publik. Scenografen Maja Kall har hängt upp fem stora rektangulära ramar på rad i vajrar som kan röra sig såväl vertikalt som horisontellt. Dror Feilers musik är en ljudmatta, en symfoni av knarr, brum, knirk, dån, pip, tjut, gnissel. Raimo Nymans ljusdesign skapar olika slags rum, färger och skuggor. De fem rektanglarna är vita, nej grå, nej svarta beroende på hur de och ljuset rör sig.

I spåren på Malevitj

Det här kan låta som en parodi på en experimentell, konst-installationsartad scenkonst - även om en ironisk datorröst leker lite med begreppen. Holmström vill i den ryske konstnären Malevitjs efterföljd – inte avbilda verkligheten utan skapa en ny verklighet – lösgöra sig från teaterns vanliga dramaturgi och förväntan på inlevelse och identifikation.

Men strax börjar någonting hända i detta paradoxalt abstrakt konkreta. I början känns det som vi sitter i en raket, en rymdfarkost, det börjar lysa och lyfta. Sen kan en av ramarna ”pipa” som en fågel och vilja leka och busa med en annan. Därpå blir allt hotfullt, någonting närmar sig, gravitetiskt, mäktigt. Och observera, detta var bara några av undertecknads associationer, i ett – och jag är nog inte ensam - försök att skapa mening och sammanhang.

 

LÄS MER: Maria Edström recenserar "Dr Moreaus ö"

 

Men bäst tycker jag ”Automata” är när rektanglarna bara finns där och mullrar svagt - entiteter, varanden liksom inneslutna i sin egen gåtfullhet. Då skapas faktiskt en både fascinerande och hisnande verklighet att få vistas i under en timme.

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.