Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hirdkvinnan Yvonne medan hon var ung

Yvonne Hirdman. Foto: Helene Ringberg

Professorn och feministen Yvonne Hirdman är en litterär berättare av rang.
Ulrika Knutson läser en memoarbok full av paradoxer och livslust.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MEMOAR

YVONNE HIRDMAN

Medan jag var ung. Egohistoria från 1900-talet

Ordfront, 367 s.

Den briljante Bo Rothstein, professor i statsvetenskap i Göteborg, hackar alltid på feminister. I ett känt akademiskt gräl gick han hårt åt den lika briljanta professorn i historia, Yvonne Hirdman. Hon skulle ha bett en manlig student att ”hålla käften”!

När Rothstein låter ettret dugga som värst brukar genusvetarna dra kapuschongen över huvudet och suckande dra sig inomhus, men inte professor Hirdman. Hon siktade mot strupen: Bo Rothstein hade haft en taskig barndom! Dessutom svarade han mot Virginia Woolfs undran om manliga kritiker vid seklets barndom: ”Varför så arga?”

Det var roligt. Rothstein och Hirdman pucklade på varandra på, just, episkt vis: frustande som akademiens Skylla och Karybdis, medan blodet färgade de skummande vågorna röda. Ingen av dem fick förstås några men, utan simmade stolt vidare mot nya bedrifter.

 

Det var Hirdman som vann slaget den gången. Hon var stilistiskt brutalare, mindre gnällig och mer överraskande i sitt val av metaforer. En svår barndom!

I dag utkommer Yvonne Hirdman med sina memoarer, "Medan jag var ung". Sin vana trogen blandar hon mycket personliga minnen och subjektiva vinklar med stor överblick och sträng källkritik. Förväntningarna är högt ställda efter den fantastiska boken "Den röda grevinnan", som handlade om hennes mammas dramatiska upplevelser i mellankrigstidens Europa; i det sönderfallande Österrike-Ungern, i det hektiska Berlin och Stalinterrorns Moskva. Rättvist vann den Augustpriset som bästa fackbok 2010.

Också på fädernet har lilla Yvonne en märklig släkt. Hirdmännen – och kvinnorna – är ren folkbildningsadel. Farfar Gunnar var rektor för Socialdemokraternas folkhögskola Bommersvik, farmor Maj Hirdman en känd proletärförfattare. I lätt slagskugga av Moa Martinson, och tydligen med samma kärlek till eldrött läppstift.

 

Den unga Yvonne vansläktas, tycker hon. Hon är dålig i skolan, ointresserad av allt utom knuttarna i Malmberget, och att bättra på kysstekniken. ”Du är indolent”! säger skolkamraten anklagande. Men mellan kyssarna tecknar hon, spelar teater, och läser ocensurerat, allt från "Fröken Sprakfåle" till "Samhällets olycksbarn". Hon skriver hyllmeter med dagbok. Den blir historieprofessorns källmaterial, och hon borde ha sovrat hårdare. Man har trots allt blivit bortskämd med så många bilder av kvinnligt lidande 1950-tal tidigare, med Kerstin Thorvall och Bodil Malmsten i täten.

Det hettar till i glimtarna av den formidabla elitism som odlas i familjen, särskilt av pappa Hirdman, som är lektor i språk. Folkbildarens son föraktar vanligt skolplugg, men det är viktigt att vara ”bäst ändå”. Uppenbart är det bara guld som räknas. Svaghet är inte intressant. Men samtidigt har mamma Charlotte inympat att man inte får ”förakta någon människa”.

Här finns en levande paradox som pumpar i Yvonne Hirdmans egna böcker, som i "Att lägga livet till rätta" och hennes biografi över Alva Myrdal, "Det tänkande hjärtat".

Alva tålde ju inte hemmafruar. Hon suckade över SAP:s kvinnokongress 1948: ”De tjocka tanterna - goda husmödrar, goda partikvinnor, men antagligen otrevliga mödrar och dödkött till hustrur”. Yvonne Hirdman suckar över hela 1950-talets överideologi av djupfryst, strut-behåar och kadaverdisciplin med dammvippan. Till och med hennes egen mamma Charlotte – den forna spionen! – förvandlas till ett husmorsmonster i Malmberget och Oskarshamn. Det är hjärtskärande. Fast Hirdmans personliga färd med dammsugaren mot allt som luktar ”kvinnokultur” tyder på fobi, intellektuellt städdille. Måste man bli så förbannad av lite makramé?

 

Hirdman ger livfulla bilder av sitt unga vuxenliv, med småbarn, kvinnokamp och Grupp 8-anda. ”Jag var med, i alla angrepp på familjen, i kraven på daghem och fri abort. Och män! Dessa struttande tuppar, dessa patetiska manliga chauvinister, dessa egocentriska, pompösa och löjliga idioter! Och jag kunde ha tillagt: dessa åtråvärda varelser! Dessa gudar, kungar, dessa kroppar!”

Just så skildrar Hirdman sitt brokiga kärleksliv – och källkritiken drabbar minsann även henne själv. Men allra roligast är de här memoarerna när hon skildrar de lärda mödornas passioner. Det gäller både forskningen om de svenska kommunisternas krumbuktande i Stalins fångstlinor, och arbetarklassens matvanor i sekelskiftets Stockholm, liksom studierna om kvinnorna i arbetarrörelsen, och Alva Myrdal själv, där Hirdman vittnade om att "hon dragits in i en andlig trekant", med Alva och förföraren Gunnar!

Rejält utrymme får några akademiska tjänstestrider, där Hirdman slogs som en furie – och vann. När Yvonne Hirdmans äreminne ska skrivas får hon gott betyg både som forskare och fighter. Men det är som litterär berättare hon utklassar alla sina kolleger. Hon har skrivit bättre böcker än "Medan jag var ung", men jämfört med alla andra akademiska memoarer jag har läst är den toppen.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera våra artiklar.