Hiphopsverige har förlorat sin lillebror

Victor Malm och Essy Klingberg om den nya generationen hiphopartister.
Einár som 17-åring.
Foto: Jessica Gow/TT / TT NYHETSBYRÅN
Essy Klingberg.
Foto: OLLE SPORRONG

Rapstjärnan Einár gav röst åt alla de unga som aldrig fått en plats i samhället.
Essy Klingberg minns en tonåring som aldrig fick leva ett vanligt liv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Hiphopsverige har mist sin lillebror. För oss som följt hans resa från trotsig tonåring till topplisteartist blev han en sorts familjemedlem, mer Nisse än Einár. Den enda som på allvar förstod hur det kunde sluta var kanske han själv. Mot slutet kom hans texter att alltmer likna ett försvarstal, och på det sista albumets titelspår, ”Unge med extra energi”, tycks han vilja sammanfoga sin berättelse en gång för alla. Med lågmäld ton och direkt språk beskriver han resan från LVU-hemmet till Spotifys hitlisteplaceringar, och vittnar om hur framgången väckt folks avundsjuka. Han konstaterar att han inte ens kan röra sig i stan längre, men avslutar refrängen med en blyg förhoppning om att det kanske, trots allt, kan sluta väl. 

I en tidig intervju sitter Nisse i allrummet till ett rödmålat HVB-hem i Dalarna. ”How I met your mother” spelas på den gemensamma tv:n, han berättar engagerat om förebilder som 50 cent och Eminem, och framstår som vilket stjärnskott som helst. Men hans tillvaro är långt ifrån normal. Lyriken är kantig och vass, om en kantig och vass samtid, och som sextonåring har han redan tagit hiphopscenen med storm. Einár var inte bara ett unikum inom svensk hiphop, utan gav också röst åt de många unga som känt sig åsidosatta av soc, som isolerats på hem, som växt upp i ett Sverige utan utrymme för lek.

Som sjuttonåring konstaterar han att ingen varnat honom om för vad han gett sig in på.

På den svenska rapscenen blev han en sorts Rimbauds skuggtvilling, alltför väl medveten om det tidiga genombrottets avigsida, dömd att skildra ungdomens obarmhärtiga villkor. Som sjuttonåring konstaterar han att ingen varnat honom om för vad han gett sig in på, och vem skulle kunna ha gjort det? Einárs resa var osannolik, en sån som egentligen inte utspelar sig: Man blir inte en viral sensation efter att man som tolvåring lägger ut en video där man rappar från en soffa i Enskededalen. 

Men Einár hade en ovanlig genomslagskraft. Första gången jag hörde talas om honom var genom min femtonåriga kusin, som med tindrande ögon spelade ”Katten i trakten” när vi hängde på hennes rum. Snart hördes hans namn överallt, låtarna spelades på varje hemmafest och på Tiktok sjöng mängder av barn med i uppväxtskildringen ”Feelings”. Det var musik som trotsade demografiska gränser. 

Soundet spände från det monotona, soundcloudliknande, till det melodiska, hitlistevänliga, alltid med de upproriska texterna i fokus. Einár återkommer till trakter, tabbar, tram, takter, och tid, medan metronomen tickar som en illavarslande klocka. Med fyra album och otaliga features tycks han nästan från början driven av känslan av att skapa på lånad tid.

Hotbilden växte i takt med framgångarna, och Einár hann aldrig få någon normal ungdom. Han blev alltmer invecklad i den kriminalitet som han i låtarna menade att musiken skulle leda honom bort i från. Han nekades inträde till klubbar, tvingades leva på hemlig ort, och fick ett begränsat rörelseutrymme. Jag minns hur jag gladde mig de få gånger jag på sociala medier kunde se att han ägnade sig åt något som kunde liknas vid normala tonårsaktiviteter, även när det handlade om något så störigt som att åka vattenscooter i centrala Stockholm. När en lillebror hamnar snett söker man ständigt intyg om att saker är på rätt väg. 

Världen är fattig utan din extra energi. 


Essy Klingberg är kulturjournalist och medarbetare på Expressens kultursida.




Lunch med Montelius: Ett kittlande upplägg

https://embed.radioplay.io?id=98008&country_iso=se

Åsa Linderborg och Bengt Ohlsson har en podd ihop. Lars Vilks verk lever liksom kärleken till Sting och IFK Norrköping. Anna Hellgren vikarierar för Martina Montelius.

Se också:

Filmerna publicerades bara timmar innan mordet.