Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Himlavalvet fylls av snusk, magi och queerhet

Det saknas varken inslag av mytologi eller sexualitet i Angela Carters romaner.

Hanna Johansson blir förtjust över den egensinniga feminismen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Den brittiska författaren Angela Carter fick en gång frågan om vem som var hennes favorit bland kvinnliga författare. Hon svarade Emily Brontë – men ångrade sig senare, skrev hon i ett brev till en vän, Brontë var ju ”pure butch”. Dostojevskij, däremot, och Herman Melville och D.H. Lawrence, beskrev hon som de största kvinnliga författarna som någonsin levt. 

På 1960-talet hade hon studerat engelsk litteratur vid universitetet i Bristol, en institution som vid den tidpunkten var mycket präglad av kritikern och litteraturvetaren F.R. Leavis. Han var företrädare för det Carter kallade ”ät upp din broccoli-skolan” - hon var inte särskilt entusiastisk. I stället drogs hon till surrealisterna, psykoanalysen, sagorna, tanken på världen som en märkvärdig plats och på människan som full av möjlighet, härbärgerande mer än ögat kan uppfatta. Den tanken tycks prägla också hennes egensinniga feminism, hennes motvilja inför de skarpa gränser som könsmaktsordningen upprättar.

Mättad av en magi som bara anas och därför blir desto mera laddad.

Förra året kom hennes roman ”Den nya Evas passion” från 1977 i nyutgåva på Modernista, i år följd av ”Den magiska leksaksbutiken” från 1967, båda två berättelser – om än på vitt skilda vis – om att bli kvinna. När Carter skrev ”Den magiska leksaksbutiken”, som var hennes andra roman, rörde hon sig ännu i ett realistiskt litterärt landskap, även om den inte saknar inslag av mystik och mytologi. 

”Den nya Evas passion” är däremot en halsbrytande science fiction-historia: snuskig, queer och våldsam som en John Waters-film, med vissa drag av Lizzie Bordens ”Born in flames” från 1983, för att ta till en annan filmreferens. Denna roman, som inleds med en scen på en biograf där den berömda, fiktiva stumfilmsstjärnan Tristessa de St. Ange fyller duken, bjuder lätt in till sådana.

Den tidigare romanen ”Den magiska leksaksbutiken” är tystare, mer stämningsfull, som mättad av en magi som bara anas och därför blir desto mera laddad. Den femtonåriga huvudpersonen Melanie blir, tillsammans med de yngre syskonen Jonathon och Victoria, föräldralös efter att föräldrarna omkommit i en flygolycka. Välgödda på brödpudding och omsorg knuffas de ut ur barndomshemmet och in i en klaustrofobisk tillvaro ovanpå titelns leksaksbutik, dit de skickats att bo hos den sadistiske morbror Philip, hans fru Margaret och hennes två bröder Francie och Finn, två otvättade unga män inför vilka Melanie känner en blandning av äckel och förtjusning. 

Bekanta troper som föräldralösa barn och onda styvföräldrar, övergivna trädgårdar.

Evelyn/Eva i ”Den nya Evas passion” blir i sin tur kvinna mot sin vilja och måste snabbt finna sig i sin nya roll, utslängd i en värld som tycks henne allt annat än vänligt sinnad. Även om hennes förvandling är mer radikal, drabbar ett liknande öde Melanie. Också Melanies metamorfos präglas av att ikläda sig vissa roller, pröva dem. Startskottet för romanens händelseförlopp, och det som åtminstone i Melanies fantasi orsakar föräldrarnas död, är en ödesdiger utklädningssession där hon tar på sig sin mammas alldeles för stora bröllopsklänning. Med kjolarna släpande kring benen ser hon upp på himlavalvet och konstaterar att det, precis som klänningen, är för stort för henne. Hon är för ung för himlen.

Senare ska hon bokstavligen spela en roll på scenen till morbroderns marionetteater: hon gör Leda i myten om Leda och svanen, den vackra drottningen som blir våldtagen av Zeus förklädd till fågel. ”Du spelade över”, säger morbror Philip efter att föreställningen (övergreppet) är över. Hon var för melodramatisk, inte som en docka.

Morbror Philip föredrar sina kvinnor tysta. Hustrun Margaret har på något dunkelt vis förlorat talförmågan sedan hon gifte sig med honom och kommunicerar sedan dess med hjälp av griffeltavlor. Med sin stumhet och sitt röda hår påminner hon om Rosilda i Maria Gripes Skuggserie, för övrigt inte det enda i den här romanen som inger en känsla av barnbok. Här finns bekanta troper som föräldralösa barn och onda styvföräldrar, övergivna trädgårdar, en tät och förtrollad stämning. Samtidigt med brutaliteten från de folksagor Carter senare skulle ta sig an i en av sina mest berömda böcker, novellsamlingen ”The Bloody Chamber”.

Våldsamt, vackert och livsbejakande.

Och här finns så mycket kropp, en ofta häpnadsväckande rå och ärlig skildring av puberteten och den tidiga sexualiteten. Sedan Melanie fyllt tretton och börjat få mens, skriver Carter, hade hon gripits av ”en känsla av att vara havande med sig själv, att hon inom sig bar på embryot till den vuxna Melanie under en havandeskapstid hon inte var riktigt på det klara med.” Och senare, om sin första kyss med Finn, tänker Melanie att hon ”[…] önskade att någon iakttog dem, i syfte att bedöma dem, eller att hon själv iakttog dem”.

Idén om att bli sedd och därmed bli till återkommer i romanens många bilder av speglar, masker, titthål och teater. Upplevelsen kan vara både njutbar och djupt obehaglig. Så slutar också ”Den magiska leksaksbutiken”, ögonblicken efter dess dramatiska klimax, med att Melanie ser på Finn som ser på henne i en känsla av ”hejdlös aning.” Hon befinner sig i samma nattmörker och under samma himlavalv där allt började. Det är våldsamt, vackert och livsbejakande. Havandeskapstiden nalkas sitt slut – och något nytt ska alldeles strax ta vid. 

Hanna Johansson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

ROMANER

ANGELA CARTER 

 

Den magiska leksaksbutiken

Översättning Magnus K:son Lindberg

Modernista, 224 s.

 

Den nya Evas passion

Översättning Karin Lindeqvist

Modernista, 208 s.