Olof Palme blev aldrig landsfader. Han blev en ikon. En person och politiker alla måste förhålla sig till. På så vis saknar han motstycke i svensk politisk historia. Henrik Berggrens bok om honom är en grandios berättelse. Jag läser den i långa svep. Dagarna går och jag bara läser. Ja, jag slukar den. Äter den. Frossar i den. Sen tar den slut och jag vaknar upp. Hur var det egentligen berättelsen började?
Författaren vaknar av klockradion. Efter några minuter förstår han att Olof Palme är mördad. Spårvagnen skramlar fortfarande genom staden men inget i landet ska längre vara detsamma. Jag har alltid ogillat den stora berättelse som detta lilla uppvaknande bär på, där mordet bildar vattendelare i Sveriges moderna historia. Skotten som samhällelig passage där en dörr stängs och en annan öppnas.
Jag minns Olof Palme från i huvudsak 1980-talet. En ganska trött och inte särskilt inspirerande politiker. Hårt sliten av löntagarfonder, valnederlag och en helt ny tid där åtstramningspaket ersatte reformambitioner. Han var inte längre en statsminister som signalerade ”Underbara dagar framför oss”. Socialdemokratin hade börjat backa in i framtiden. Palmes död förändrade inte färdriktningen.
Men egentligen börjar Henrik Berggrens berättelse långt före Olof Palme själv – och det är därför han lyckas besvara den gamla gåtan: hur det kom sig att en överklassyngling från Östermalm blev spjutspets i en unikt radikal jämlikhetspolitik. Det som så länge verkat gåtfullt framträder nu som naturligt.
Bokens första hälft är en fascinerande berättelse om en högborgerlig familj där den unge mannens väg till socialdemokratin är förtöjd i kulturella och politiska impulser som redan fanns i det stora huset på Östermalmsgatan. I hans kropp, minspel och mentala rastlöshet korsades familjens historia och modernitetens framåtriktade optimism. Berggren visar hur länkarna till familjens erfarenheter aldrig riktigt bröts. De ligger alltid tätt under ytan, ända tills skotten faller. Det är som att läsa en roman av Thomas Mann.
Berättelsen är naturligtvis komplicerad. När Olof var sju år dog hans pappa. Han placerades på upplyst internatskola under kriget. Tog studenten som ”en modernt orienterad högerman”. Men åkte oväntat till amerikanskt college 1947 som sin första riktigt självständiga handling. Under ett år befann han sig i en kulturell frizon, infångad av den amerikanska frihetsvinden erövrade han en egen röst.
Tillbaka i Stockholm kände han igen samma vind i socialdemokratin; modernitetens luftdrag. En kulturradikal bobo – borgerlig bohem – på cykel mellan jobben på försvarsstaben och i kanslihuset. Senare i trång Fiat från Vällingby till City.
Det är i den här fingertoppskänsliga skildringen av Palmes väg mot politiken – så småningom Erlanders sekreterare, sedan statsråd och slutligen 1969 statsminister – som Berggrens bok lyser starkast.
Jag blir provocerad av Palmes målmedvetna självsäkerhet och matt av hans viljestyrka. Framgången verkar förutbestämd. Karriären är en studie i det sociala arvet.
Det borgerliga familjeeposet upphörde inte bara för att han blev socialdemokrat – det fullföljdes.
Förra året kom historikern Kjell Östbergs biografi om Olof Palme i två tunga band. Han skildrade Palme som en motsägelsefull idépolitiker, med ett oklart förhållande till kapitalism och socialism.
Östberg citerade Tage Erlander som 1984 sade: ”Jag hade hoppats att han skulle bli en ideologisk förnyare av partiet … Sen blev det kanske inte som jag hoppats … Det dröjde inte länge förrän han hade händerna fulla med samma saker som vi sysslade med, det vill säga praktisk politik.”
Själv talade Palme om ”the joy of politics”, sin kärlek till själva den politiska kampen, förhandlingarna, kompromisserna och de intensiva valrörelserna då bara en sak gällde: att vinna.
En man som transformerades i strömmen av människor på torgmöten, i sena samtal, i talarstolen på Folkets hus.
Henrik Berggren ger en motsatt bild: Palme som en unik idépolitiker där reformer och retorik bildar en samlad syn på människan och världen. Han anstränger sig att hela tiden försöka skapa kontinuitet, visa att det som kan verka motsägelsefullt i själva verket hänger samman.
Den välfärdsmodell som tog form i 1970-talets Sverige är speciell. Här mejslades ett samhällskontrakt fram mellan fria individer och en stark stat. I andra länder ligger människan fortfarande inbäddad i familjen. Men i Sverige frigjordes individen radikalt. Friheten kan vara skrämmande kall, och den följdes av upprörda attacker från både vänstern och Centern, men överlevde. Jag är glad för det.
Berggren spårar de första impulserna till detta kontrakt i Palmes tidiga möte med 40-talisternas desillusionerade poesi och existentialismens krav på den enskildes vilja och ansvar att överbrygga mörkret. Med Vennberg i kavajfickan och Camus i hjärtat inledde han sin politiska väg.
1964 höll Palme tal på SSU:s kongress och myntade sina bevingade ord: ”Politik är att vilja något”. Men Berggren citerar även fortsättningen: ”Socialismen är en frihetsrörelse. Vårt mål är frihet, så långt möjligt, från de yttre förhållandenas tryck, frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar.”
Individens frigörelse var kärnan. Vägen dit var politik för jämlikhet, teknisk utveckling och ekonomiska framsteg. Med politikens hjälp – viljan – skulle modernitetens stormvind göra människan fri. Berggren summerar Palmes formel som modernitet + jämlikhet = frihet.
Ingen kan tvivla på Palmes starka liberala övertygelser. Men när jag läser samlas ändå frågetecken i marginalerna. Palme beskrivs som ”borgerlig radikal” av närmast ”jakobinskt” snitt; en kulturradikal liberal. Men samtidigt försvinner både socialdemokratin som idérörelse och den demokratiska socialismen som rörelseriktning bort ur Berggrens berättelse. Av socialdemokratin återstår en partiapparat och ett regeringsmaskineri.
Beskrivningen är kontroversiell. Den är ett uttryck – kanske omedvetet – för de politiska stämningarna 2010. Och inte övertygande. En viktig pusselbit i Palmes idévärld går förlorad.
När jag var tonåring körde förortens ICA fortfarande hem maten. Mamma beställde och sedan kom handlarns son med fullastad flakmoped. Varje gång utspanns ungefär samma samtal: att snart skulle Olof Palme socialisera landets alla livsmedelsbutiker. Min bästis pappa var konditor och sade samma sak, men om caféer och bagerier.
Jag kan inte låta bli att fascineras över hur denna demoniserade statsminister nu med oändlig varsamhet fogas in i en större berättelse om ”den liberala demokratin” och samtidigt frigörs från den borttynande berättelsen om ”den socialdemokratiska demokratin”.
Olof Palmes stora reformprogram, som rullade fram under åren 1971-76, blir därför oförklarligt. Ja, obegripligt. Daghemsutbyggnad, särbeskattning, medbestämmande på arbetsplatser, anställningstrygghet, förstärkta fackföreningar, långtgående fördelningspolitik, stor tilltro till både staten och kollektivt handlande kan i enskildheter anses som liberala och sprungna ur existentialistisk individualism – men aldrig förklaras i sin samlade kraft utan det specifikt socialdemokratiska idéarvet.
Det är klart att Palme aldrig var marxist. Han var kompromisslös antikommunist. På 1950-talet vände han sig med förakt bort från Tredje ståndpunkten. Om FiB/Kulturfront, Jan Guillou och Peter Bratt sade han i en intervju med riktning mot hela studentvänstern att ”Dessa extremister bär diktaturen i sitt hjärta”. Han var verkligen ingen doktrinär socialist. Men han var uppkopplad till 1900-talets mångstämmiga socialdemokrati.
När Olof
Palme gjorde sin sista valrörelse 1985 hade medborgarna börjat betrakta offentliga monopol och bristen på valfrihet som hinder för längtan efter frihet. Han visste inte hur han skulle bemöta situationen. Hur den kunde infogas i den socialdemokratiska reformrörelsen.
Ögonblicket gled honom ur händerna. Han började framstå som en trött politiker i vägen för moderniteten. Det hade aldrig tidigare hänt. Ett halvt år senare var han död.
Henrik Berggren vaknade av nyheten när klockradion slog på. Socialdemokratin har ännu inte lyckats lösa problemen Palme brottades med hösten 1985. Inte mycket förändrades. Men ett enastående liv var slut.
Underbara dagar framför oss är berättelsen om en borgerlig pojkes väg genom det sena 1900-talet. Den är oförglömlig.