Hennes skrivmaskin var som en kulspruta

RECENSION. En helg grillad i religion: ”Att riva Babels torn”. Viveka Heyman (1919–2013). Framtagande av Bibeln ur anarkistisk bokhylla. P1:s ”Människor och tro”, där en siffertroende kristen man genom ”summation” daterar apokalypsen till 2029 medan Gud i form av Jesus återvänder till jorden 2036. Plus Kartellens Sebastian Stakset i P1-gudstjänsten.

Pust! Men den egentliga tron – och det skulle nog författaren, översättaren och kulturredaktören Heyman hålla med om – finns ju i och på språket. Språken, poesin, konsten. Vilket med tydlighet, elokvens och humor framgår i denna bok av Richard Pleijel, teologie doktor i Gamla testamentets exegetik.

Heyman inledde sin karriär som kulturredaktör på Arbetaren, och Pleijel avlossar hela tre gånger Allan Fagerströms projektil från 1948 om att Heyman aldrig gjorde ”riktigt klart för sig de eventuella skillnaderna mellan en skrivmaskin och en kulspruta’”.

Någon bombhöger tillhörde aldrig Viveka Heyman. Hennes kulor var av annat slag.

Själv har jag i ungdomens dar – under mina ilskna 80- och 90-tal – deltagit i såväl litterära som politiska debatter, och jag minns nu särskilt ett vänligt hejabrev från Karl Vennberg angående Gulfkrigen 1991 och 1993. Som vi var emot. I den här volymen återfinns giftiga citat av just Vennberg i brev till Heyman – skvaller om supnätter med Lindegren, Liffner och Brandell: ”Per Erik Wahlund tantfjantar och broderar lysdukar värre än gamla kungen. Lagercrantz huserar ju i DN, värmer då och då sina händer vid en hastigt uppflammande gymnasial känslobrasa.”

Månne ett sidospår, men svåremotståndligt. Det heymanskt bryska, det svenstolpiska temperamentet. 

Äventyrligheten: ”stunden när båten lägger ut och man vet: även om man har glömt passet och fått biljett till helt annan båt och allt ens bagage redan är stulet och båten far till Singapore i stället för till Marseille, så kan det inte ändras – man är i alla fall äntligen på väg!” I brev till modern inför en färd från Israel till Sverige 1954. 

Emellertid. Någon bombhöger tillhörde aldrig Viveka Heyman. Hennes kulor var av annat slag. I långliga tider mot Bibelkommissionen i dess olika skepnader. För den icke skrift- eller hebreisksprängda är det inte helt lätt att hänga med. Ett fåtal korrfel och upprepningar får man tåla.

Jobs bok har jag föga koll på, minns den mest som absurd och löjeväckande.

Men är vi bara något så när språk- och lyrikintresserade får vi upptäcka den erotiska, köttsliga känslan hos denna dam som veterligen aldrig fick till det med någon partner. Som hon gick på 1917 års kyrkobibel för dess prydhet! Heyman lyssnade på Höga visan som ett dansdrama, och bannade herrar som Tegnér den yngre och Fröding, liksom Karlfeldt: ”Hur skall någon diktare kunna göra ett sidostycke till Höga visan, när hans Sulamit måste vara en liten smånätt och sipp familjeflicka, vars kakor och hallonsaft aldrig i livet kan fås att symbolisera starkare njutningar än på sin höjd en puss – när han lika litet kan nämna hennes gom som hennes bröst, att nu inte tala om ’tvillingberget med klyftan’?”

En – ett pronomen som väl den på många sätt feministiskt skeptiska Heyman knappast skulle använda – kan då inte tro annat än att hon själv hade erfarit savande sexualitet.

Fler skojiga exempel från ovan nämnda visa. Där 1917 års bibel skriver ”Min vän räckte in sin hand genom / luckan”, översätter Heyman med ”Min vän stack in handen i gluggen”. Följt av ”då sjöd mitt kött efter honom” i stället för ”då rördes mitt hjärta över honom”, vilket är som Richard Pleijel kommenterar ”knappast möjligt att tolka som ett uttryck för sexuell upphetsning annat än i en mycket överförd bemärkelse”.

Jobs bok har jag föga koll på, minns den mest som absurd och löjeväckande. Men när Pleijel berättar om Viveka Heymans kamp med densamma rycker jag fram konfirmationsexet. Den unge Elihu som dyker upp i kapitel 32 och klandrar Job för hans uppstudsighet mot Gud, hur var det egentligen med honom?

'Folk brukar alltid komma ihåg mig för att jag cyklar, men jag tycker de skulle komma ihåg mig för annat också'

Jo, han var visst en rackarns fras- och pekoralmakare – och jag kan inte annat än hålla med när jag ser efter. Vår franka fröken Heyman drar då fram ”Grönköpings Veckoblads store diktare Nils Hasselskog (under pseudonymen A:lfr-d V:stl-nd)” och dennes ”fosterländskt parodierande versrad ’Ett enigt folk på fria fötter, som står på höjden av nivå’”. Heymans tolkning av Elihus pladder är långt roligare än den i 1917-årsskriften. Hon har liksom denne ”proberat det rätta”, minsann. 

Mer finns att fästa sig vid och häpna över. Att via omvägen över att Gamla Testamentet-hebreiskan är härlig eller rentav sublimt ”primitiv” i likhet med fornnordiskan eller isländskan … ta sig före att använda ord som jökel, fjäll och frillor i översättningarna! Samtidigt är hon noga med att en adekvat översättning kräver fysisk platsnärvaro, svettig bekantskap med de bibliska landskapen.

Ni vet det där ”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont …”, så påminner Heyman om hur efterlängtad och nödvändig skuggan är i solstekta, heta trakter – sannerligen i brist på svalkande jöklar.

”Folk brukar alltid komma ihåg mig för att jag cyklar, men jag tycker de skulle komma ihåg mig för annat också”, sa Viveka Heyman på sin ålders höst. Varvid jag frågar min bror Tomas Blom, som redigerade tre översättningar av Avraham Yehoshua för några decennier sedan. Han svarar:

”Jag gillade henne mycket för att hon var så egensinnig trots att hon ofta inte godkände mina i mitt tycke ofta självklara invändningar. Men hon kunde också vara generös med lovord – de få gånger hon ansåg att de var motiverade. Om alla vore lika kompromisslösa som hon skulle ingenting fungera här i världen, men den skulle vara en roligare plats.”

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är essäromanen ”Trosbekännelser”.