Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hennes roman är farlig för din emotionella hälsa

Trude Marstein. Foto: Rolf M Aagaard / Albert Bonniers förlag.
”Jag hade så mycket”.
Foto: MAGNUS BERGSTRÖM / UPPHOVSRÄTT: MAGNUS BERGSTRÖM

Likt en naturforskare frilägger norska Trude Marstein varje detalj i sina romanfigurers inre. 

Ulrika Kärnborg bländas av ”Jag hade så mycket”.   

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Norska Trude Marstein skriver glittriga och ibland svårtillgängliga romaner som liknar kalejdoskop. De stora intrigbyggena består av en massa små skärvor, pregnanta mikroberättelser, som kan läsas och fogas samman lite som läsaren vill. Varje omläsning ger möjligheter till nya tolkningar; lite som när man vrider på kalejdoskopet och ett nytt mönster bildas. Det är litterärt hantverk i absolut toppklass.

Den senaste boken är inget undantag. Låt mig säga från början att jag tycker att det är en fantastisk bok, vacker och rent ut sagt farlig för den emotionella hälsan. Att läsa den är som att gå i terapi. Från början tror man att man vet vari problematiken ligger, mot slutet förstår man att man inget har begripit.

”Jag hade så mycket” handlar om Monika – en vanlig, norsk medelklasskvinna född i början av 1970-talet – och följer henne genom hennes liv, inte från vaggan till graven, men från tonårstidens slippriga stallromanser till medelålderns milda resignation. 

Vad vet vi om oss själva eller om andra? Ingenting. Vi är bara ett knippe förnimmelser

Det är ett liv som kan verka händelsefattigt, men under ytan är det fullt av dramatik, precis som de flesta människors om man tittar lite närmare, och det gör gärna Trude Marstein. Likt en naturforskare placerar hon sina studieobjekt under lupp, och registrerar varje futtig vardagsdetalj, varenda förändring i Monikas känsloliv som vore hon en insekt. Här skulle man kunna säga att Marstein är en del av en stor och viktig rörelse inom nordisk samtidslitteratur. 

För även svenska författare som Kristina Sandberg med sin älskade Maj-serie, eller danska som Dorthe Nors och Naja Marie Aidt, proppar sina texter fulla med detaljer, skiften och snabba känsloglidningar; ett slags hyperrealism som gör det mest vardagliga fullt av innebörder och ofta rätt hotfullt. Vad vet vi om oss själva eller om andra? Ingenting. Vi är bara ett knippe förnimmelser.

I intervjuer har Marstein sagt att hon misstror handling, och tycker om stillastående. Det är ett bedrägligt uttalande. Jag tänker på Katarina Frostensons båda skamsna och självmedvetna bekännelse i autofiktiva ”K”: ”Du suckar och säger: 'Varför förstår du aldrig handlingar?' Jag begriper skeenden. Linjer, stämningar.”

Döden finns. Leve livet!

Det gör i högsta grad också Marstein. Men dessutom begriper hon att våra patetiska ”personligheter” är långt ifrån några stabila enheter, att våra jag är lika splittrade och motsägelsefulla som de tillkrånglade berättelser vi skapar om människorna omkring oss. Att erkänna det på djupet gör ont och innebär ofta att man måste acceptera sin egen obetydlighet och dödens ofrånkomlighet; där hittar vi dramatiken. Och handlingen. 

Trude Marsteins odiskutabla storhet som författare ligger i att hon förmår gestalta den här smärtsamma mognadsprocessen på ett sätt som gör den uthärdlig. Döden finns. Leve livet!

ROMAN

TRUDE MARSTEIN

Jag hade så mycket

Översättning av Lotta Eklund

Albert Bonniers förlag, 460 s.

Ulrika Kärnborg är författare och litteraturkritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Saturnus tecken”.