Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Hennes noveller är årets vackraste debut"

Debuterande Stina Stoor.
Berättarglädjen är besläktad med Torgny Lindgrens. Foto: Cornelia Nordström
Och visst finns det också något av Lars Molins mustighet i hennes språk. Foto: Susanne Kronholm

Tankarna går till både Torgny Lindgren och Lars Molin.

Gunilla Brodrej läser Stina Stoors märkvärdigt vackra "Bli som folk".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOVELLER

STINA STOOR

Bli som folk

Norstedts, 212 s.

Den första novellen begriper jag inte först. Orden virvlar runt kring ett dramatiskt gäddfiske. Vem gör vad? Vem är vem? Natur och människa går in i varandra. Detta är det första doppet, i bokstavlig och bildlig mening, i Stina Stoors litterära vattendrag, hennes novellsamling och debut. Sedan dras man alltmer och ohjälpligt med och in. Eller; börjar höra. Kommer in i det dialektala språket och andningen. Tankepauserna som markeras med ett nytt stycke och ett kort "Så". Västerbottniska meningar med "som" i stället för liksom och substantiv i bestämd form.

Känner gråtlycka av att det fortfarande finns nya bilder, liknelser och metaforer att skapa. Vackra och roliga.

"Annelis bröst är som spenarna på Ove Jonssons stövartik."

"...mansdelarna som nypären (...) dinglande under blasten..."

 

Förstås tänker manLars Molin, men här är det inte den övermogna kvinnans eller mannens mustiga skröna utan barnets oförställda. I en västerbottnisk berättarglädje som också är besläktad med Torgny Lindgrens, men ändå är så egen och unik.

Stina Stoor har inte gått några skrivarkurser, knappt ens klarat gymnasiet, och kanske just tack vare detta inte knådats och bakats ut till en kalkylerad dussinröst. Barnen hon beskriver är fel. Gör fel. Kommer med presentpaket med levande grodor till födelsedagskalaset. Har stoppade strumpor i tretornstövlar som är "köpta att växa i". Spiller ut saft. Är fulare än någon annan. Men den erfarenheten är förmedlad utan bitterhet, och i stället med den sorts lakoniska acceptans som kan vara nödvändig för att härda ut.

 

Hennes smärtsamma novell om vänskapen med en liten flicka och en vuxen man handlar inte som nio historier av tio om pedofili utan om en annan sorts seriös, öm och ömsesidig relation. Han är en älg och hon ett rådjur. Trots att hon har "...märken som man får när mamma är trött" får man känslan av att han behöver henne lika mycket som hon behöver och faktiskt älskar honom.

När boken är slut går jag tillbaka och läser den första novellen en gång till och fattar inte vad det var jag inte begrep först.

Nämligen att Stina Stoor är det här årets märkvärdigaste och vackraste debut.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!