Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hennes målningar har en kraftfull närvaro

Lars Lerin om sin första barnbok.
Sara-Vide Ericson, ”Abstract Encounter”, 2019Foto: Galleri Magnus Karlsson
Sara-Vide Ericson, ”The Percussionist”, 2019Foto: Galleri Magnus Karlsson
Lars-Erik Hjertström-Lappalainen.Foto: Privat. / Privat.

Lars-Erik Hjertström-Lappalainen ser komplex och kraftfull konst på Konstakademien i Stockholm. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Sara-Vide Ericsons utställning ”Interior Ambush” visar inte bara ett enormt kraftfullt måleri, utan också en väldigt komplex konst. Jag kan lika gärna säga det med en gång: det är storartat. 

Vad är egentligen kraft i konst? Åtminstone är den något som ger en känslan av påtaglig närvaro. Tre av de större målningarna gestaltar tomma platser. Jag blir stående framför en av dem: en hall där tre öppna dörrar bjuder in blicken åt olika håll. Men det känns inte som om det skulle finnas någonting lockande där. Istället vill man bli kvar i halvdunklet som dominerar bildrummet, i känslan av att den ljuskägla som faller över en del av golvet och nederdelen av dörren är den mest spännande platsen av alla, för att en gestalt nog plötsligt kan materialiseras där och bekräfta intrycket av närvaro. ”Abstrakt möte” heter den, ett möte med en stillhet som är laddad med möjliga gestalter.

Utan att vara det minsta vidskeplig berömmer jag mig av att på Island ha kunnat peka ut var någonstans man kan se älvor. Vissa platser i naturen förefaller påverka sinnligheten precis som nämnda målning gör. Jag undrar om inte Ericsons persongalleri är gestaltningar av sådana visuella händelser eller ”möten”. Hennes figurer har alla en nästan arketypisk kvalitet, som om de vore symboler i ett sammanhang och för krafter som jag inte känner till, exempelvis för ”animal magnetism”, som en målning också heter. 

Att kompositionerna är fotografiskt gjorda bidrar till realismen.

Titlarnas bestämda form bidrar till det intrycket: ”Arkitekten”, ”Agitatorn”, ”Valvet”. Djuren också, exempelvis kobran, som väl inte har något i det där landskapet att göra. Och det kanske märkligaste av allt: personerna ger inte uttryck för att göra någonting som jag skulle kunna identifiera som en handling. Kvinnan som står på alla fyra tränar nog inte; Agitatorn i sin lilla båt, i underkläder och med en duk över huvudet, beter sig, men gör inte någonting bestämt – åtminstone inte i min värld. Kanske är det en helt annan kultur, men den ter sig verkligare än min vardag. Hur kan det komma sig?

Att kompositionerna är fotografiskt gjorda bidrar till realismen. Det gör många andra saker också, men den mest överraskande och effektiva är nog Ericsons nästan obegripliga förmåga att ge det avbildade taktila kvaliteter. 

Jag vill sträcka ut handen och dra över djurhornen i en bild, helt fångad i den omöjliga illusionen att oljefärgen faktiskt måste ha förvandlats till hornens material. En materiell trompe l'oeil som får det avbildade att bli övernaturligt närvarande. Det existerar naturligtvis inte, men det insisterar på att erkännas som en realitet.

KONST

Sara-Vide Ericson

Interior Ambush

Konstakademien, Stockholm

Till 17/11

Av Lars-Erik Hjertström Lappalainen

 

Lars-Erik Hjertström-Lappalainen är kritiker och redaktör för konstmagasinet tsnok.se.