Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hennes föräldrar stred mot fascismen

Natalia Ginzburg.
Foto: Archivio fotografico Giulio Einaudi edit / Albert Bonniers förlag
Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: OLLE SPORRONG

Natalia Ginzburgs föräldrar gömde politiskt förföljda i sitt hem och engagerade sig i kampen mot Mussolini. 

Hanna Nordenhök bländas av ett oförglömligt porträtt av den italienska familjen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Den italienska författaren Natalia Ginzburg, född 1916, samtida med Cesare Pavese och mamma till historikern Carlo Ginzburg, skriver i sin självbiografiska uppväxtskildring verkligen fram ett lexikon över en familjs idiom, dess särpräglade sociolekt. Elisabeth Åsbrinks förord till denna lysande nyöversättning signerad Ferrante-översättaren Johanna Hedenberg, sätter ord på hur ett familjekollektiv ”knyts samman av fraser, skämt och berättelser” och hur sådana språkliga vävar formar en människa. Det unika sättet att prata och iscensätta sig själva som var betecknande för familjen Levi i vilken Ginzburg växte upp i Turin, avlyssnar författaren med samma enastående kombination av skoningslöshet och värme som hon skärskådar var och en av familjemedlemmarna med. 

Foto: Albert Bonniers förlag

Inte minst i det oförglömliga porträttet av den lynniga och ständigt gormande fadern, ett stort och obehärskat barn som dominerar familjens liv, ibland rentav terroriserar den, och samtidigt, genom dotterns blick, är så oerhört lätt att tycka om. ”Ni har inget inre liv!” förolämpar han dem en efter en, modern och alla fem syskonen. ”Åsnor!” Hans explosiva ilska fortplantar sig i brödernas vilda slagsmål, men på nätterna ligger han och oroar sig över barnen med en övermäktig kärlek.

Natalia växer upp i en miljö där traderade skrönor och undanhållna sanningar får lögn och sanning att blandas samman, en formulering som upprepas i boken tillräckligt många gånger för att läsaren ska förstå den paradoxala frihet hon därmed också får: friheten att bli en berättare, en författare. Den judiske fadern och den katolska modern är övertygade socialister och antifascister, de gömmer politiskt förföljda i sitt hem och engagerar sig i kampen mot Mussolini. I familjen läses visserligen Proust och Leopardi men den litteraturvärld Natalia som vuxen ska bli en självklar del av är okänd i deras hem, dit bara biologer, forskare och ingenjörer kommer på besök. Den politiska medvetenheten till trots sammanlever man tidstypiskt med både ammor och tjänstefolk – moderns beroende av, och vrånga kärlek till, sina hembiträden skildras sylvasst, och ömsint.

Hans explosiva ilska fortplantar sig i brödernas vilda slagsmål, men på nätterna ligger han och oroar sig över barnen med en övermäktig kärlek.

Ginzburgs iakttagelseförmåga av det mänskliga är som en naturkraft, oskiljaktig från den starkt njutbara prosan som överförts till en smattrande, underbar svenska av Hedenberg, som gräver djupt i de dialektala vokabulären för att hitta sin tonträff. Resultatet är en smått akrobatiskt utförd översättning som sitter som en smäck. ”Slabber”, bara det!

Åsbrink fångar fint i förordet hur avgrunderna lurar i denna ofta extremt roliga familjeskildring. Humorn bär på en återhållen sorg och vrede, inte minst över den samhällsutveckling ”Familjelexikon” beskriver parallellt. Ginzburg är korthuggen när de verkliga smärtpunkterna kommer på tal: som när Natalia 1943, i den by dit hon och maken den politiske aktivisten Leone Ginzburgs barn förvisats utanför Rom, varje morgon går med barnen till en äng där de en gång hittade ett hästlik, och hur utsikten över ”den döda hästens äng” tycks rymma all den oro och sorg som rasar i henne över kriget och fascismens framfart. Eller när Paveses självmord beskrivs, liksom maken Leones bortförande och död.     

Om den bullrige fadern dominerar barndomsskildringen är det modersporträttet som lyser starkast från krigsåren och de sargade åren därefter. Hennes violetta angorasjal, hennes knepiga personlighet, hennes spendersamhet och okuvliga livsvilja. Ginzburgs familjeberättelse efterlämnar en känsla av att ha kommit livet och människan nära. Helt enkelt en fullkomligt ljuvlig bok.

ROMAN

NATALIA GINZBURG

Familjelexikon

Översättning av Johanna Hedenberg

Albert Bonniers, 207 s.


Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Caesaria”.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=83138&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.