Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hennes bilderböcker känns såsom i en spegel

Anna Höglunds böcker är befriade från pekpinnar och pedagogiska övertydligheter.

Hanna Nordenhök om storheten i den nya bilderboken "Förvandlingen". 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | BILDERBOK. Det är svårt att sätta fingret på vad den där säregna kraften hos Anna Höglunds böcker egentligen består av. Den som under högläsningen för mina barn alltsedan de var helt små och vi om och om igen läste klassikerna "Först var det mörkt" och "Vad säger klockorna?", alltid har förenat oss i förhäxad njutning. Så brukar det vara med de där riktigt starka barnboksförfattarna, de med förmågan att skapa helt egna världar och stämningar. 

Ulf Starks texter

Höglund följer på ett distinkt vis ett slags barnets imaginära logik, ett sätt att berätta som både är enkelt och sammansatt där detaljer i text och bild samspelar och skapar just den särskilda stämning, den atmosfär, som får allt att liksom skälva, spraka, leva. Även om hennes bilder för det mesta är storartade i sig själva, som illustrationerna till Ulf Starks och andra författares texter, är hon som allra skarpast när hon själv står för både text och bild. 

 

LÄS MER – Martina Montelius läser Anna Höglunds ungdomsbok "Att vara jag" 

 

Det är någonting med det där samtidigt arkaiska och lekfulla berättartonfallet och bildernas poetiska kvalitet när de smälter samman. Det blir aldrig pretentiöst, men en självklar tyngd i bildspråket och berättandet ger en litteratur som inte väjer för det dunkla och ofattbara. Utan tvärtom fångar precis det där som barn ofta söker i berättelser eftersom det är så det är att vara barn – det finns gåtor och obegripligheter, det finns samband jag inte förstår i mitt liv men som måste få sitt uttryck och existensberättigande. 

En ny Staffan Westerberg

Man kunde kalla Höglund en ny, uppdaterad Staffan Westerberg, denne orättvist utskällde som egentligen var helt genial, men vars legendariska "Vilse i pannkakan" av vänner av ordning skåpades ut som skadlig. I en samtid ganska dominerad av en tendens i barnbokslandskapet att pedagogisera och politisera, det vill säga att sedelära – tänk Stina Wirséns duktigt didaktiska mobbning-, genus- och adoptionstematiseringar – arbetar Höglund med andra ord på en helt annan nivå. 

 

LÄS MER – Maria Edström läser Hamlet som pekbok

 

Här finns dessutom ofta en helt otvunget integrerad emancipatorisk kraft, utan varken pekpinnar och övertydliga poänger. Som i "Förvandlingen", där det är en liten flicka som räddar världen när hennes pappa riddaren misslyckas. Redan från första uppslaget finns ett stråk av oro som aldrig riktigt får sin lösning i berättelsen, även om slutet blir lyckligt när barnet med en spegel överlistar den farliga jätten, också hon av honkön och på väg att förstena alla människor med sin jätteblick. 

Den farliga jätten. Foto: Illustration Anna Höglund

När sagan är slut och vi smäller ihop pärmarna kan vi nästan se våra egna ansikten i den blanka spegeln som pryder bokens baksida. Lika stärkta och utlämnade åt oss själva som av alla riktigt goda berättelser. 

 

Bilderbok

Anna Höglund

Förvandlingen

Bonnier Carlsen 

Ålder 3+

 

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida. Läs hennes texter HÄR. 

 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!