Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hennes bilder går rakt in i barnens hjärtan

KÄNSLIG FÖR KROPPSSPRÅK. Emma Adbåge.
Foto: RICHARD GUSTAFSSON
<p>"Utflyktarna".</p>
Illustration: Emma Adbåge
"Världens mesta Ester".

Emma Adbåge är en bilderboksskapare som har heta linjen till barnen. Nils Forsberg närläser hennes senaste böcker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BILDERBÖCKER

EMMA ADBÅGE
Utflyktarna

Lilla Piratförlaget

Ålder 3-6 år


ANTON BERGMAN (text) och EMMA ADBÅGE (bild)

Världens bästa Ester

Hippo bokförlag

Ålder 6-9 år

Det handlar om linjerna. Stora, breda och yviga färgsjok sätter stämningar och stryker under humörsvängningar, men det är linjerna som ger kontur och skärpa, och det inte bara bokstavligen.

Med ett tuschstreck kan Emma Adbåge ändra hela tonen i en bild. Som i höstens ”Utflyktarna” – som hon även skrivit texten till – där berättarjaget och hennes kompis Iben bestämmer sig för att ge sig ut på äventyr. Eftersom de gissningsvis är högst fem år innebär det att sova i tält i villaträdgården. Efter att ha packat ficklampa, smågurkor och hopprep och givit sig av slår de sig till ro, bläddrar i en medhavd naturbok, hittar en platt myra och har det jättemysigt när det är dags att sova.

"Utflyktarna".

Förenklar mer än komplicerar

På nästa uppslag är allt förändrat, och det med små medel. De små kropparna ser lite rastlöst spända ut nu, och ögonen är stirriga. Utflykten har blivit tråkig och det går inte att missa.

Det handlar om att förenkla snarare än att komplicera, vilket Adbåge lyckas så bra med. Det blir extra tydligt i de svartvita illustrationerna till kapitelboken ”Världens bästa Ester” av pseudonymen Anton Bergman.

Här är det Signe som berättar, hon är lite ensam men en dag kommer en ny flicka till klassen. Det är Ester, som är lite konstig men framåt och som vill vara vän med Signe, som blir alldeles pirrig. Snart visar det sig att Ester inte är helt okomplicerad.

Strumpa, skosnöre och skäggstubb

Barn är känsliga för minspel, ansiktsuttryck och kroppshållning. Därför blir Adbåges bilder så effektiva. Känslorna syns på hela lilla Signe när hon blir påkommen med att stjäla kaka från lärarrummet (Esters idé) eller när hon får låna en klänning av den spännande Ester. För det sensibla barnet förstärker det nog berättelsen mer än vad mer detaljerade illustrationer skulle göra.

Detaljerna i form av rekvisita närvarar på ett annat sätt. Man ser en ensam strumpa, ett skosnöre som gått upp, pappas skäggstubb eller risgrynen som rinner ut på golvet; de finns där som tecken som berättar att här är det ett ganska vanligt liv som pågår. Men det är som att de främst pekar mot personerna och deras tankar och känslor.

Identifikationsillustrationer, skulle man kunna kalla den genren, i motsats till den mer retoriskt högljudda och färggrundade skolan. Båda har sina fördelar, men när man läser Adbåge glömmer man lätt den senare.


Nils Forsberg är kritiker på Expressens kultursida.


Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.