Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hennes bilder fångar förlustens landskap

”Farväl till en utsikt2 (2020).
Foto: Mathias Johansson / CF Hill
Jonas Gardell.
Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES

På fredag öppnas en stor utställning med konstnären Martina Müntzing på galleriet CFHill i Stockholm.

Jonas Gardell besöker hennes ateljé och skriver om ett porträttmåleri som avbildar det undflyende och pågående.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. När jag besöker Martina i hennes ateljé, utgörs den dominerande målningen av en stor duk, en parafras på Richard Berghs ”Nordisk sommarkväll”, en ikonisk målning där en man och en kvinna blickar ut över ett spegelblankt vatten i skymningen.

I Martinas version är det hon själv och hennes make Lars som är paret, och den vackra sommarkvällen är utbytt till en dag insvept i ett nästan vitt dis där allt är liksom stilla.

Det är oktober 2020, det märkligt olustiga året då allt släppt från det vi kallat verklighet.

Tillvaron flyter. Tiden har tänjt ut sig på ett konstigt sätt. Det har bara gått åtta månader men känns som en livstid. Det är svårt att ens minnas en tid före. Eller att föreställa sig en tid efter. 

Allt det vi tagit för givet, allt det vi alltid kunnat räkna med, utgå ifrån och planera efter gäller plötsligt inte längre, och ingen av oss vet hur länge detta flytande ska pågå, denna känsla av overklighet.

När vi ska sluta driva omkring.

Lika lite som vi vet hur världen kommer se ut när dimman äntligen lättar.

Om den någonsin lättar.

Martina Müntzing.
Foto: Mathias Johansson / CFHIll

Martinas ateljé ligger i ett industriområde, inte alls långt från söder, men när jag cyklat över bron mot Årsta börjar gps:en jag lyssnar till i hörlurarna ge mig konstiga instruktioner

Istället för att fortsätta rakt fram som jag rimligen borde, ska jag ta av till höger, på konstiga små skogsvägar i en allmänning i ett nybyggt bostadsområde. Det är inte ens vägar, förresten, snarare asfalterade stigar och grusgångar.

Gps:en plingar sedan till gång efter gång, som den gör när man kör fel och den måste korrigera sin rutt och komma med nya instruktioner: kör höger på den och den vägen, sedan vänster på den och den vägen – pling – kör vänster – pling – kör höger.

Men i skogsdungen finns inga gatuskyltar. Jag har inte aning om det är just den här lilla asfalterade stigen eller den här grusgången som gps:en avser, så jag cyklar på måfå, höger, vänster, höger, vänster, ner för en backe, ändrar mig och cyklar upp för backen igen, utan riktning, utan att veta vad jag håller på med eller riktigt vart jag är på väg.

Så med ens är jag ute ur det lilla skogsområdet, och är tillbaka på en riktig väg igen med trottoarer, bilar och cykelfiler. Framför mig, nedanför en sluttning, ser jag ett industriområde.

Jag tänker att det måste vara dit nånstans jag ska och chansar på att cykla åt det hållet, och då plingar gps:en till och datarösten säger: ”du har kommit fram till din destination” (vilket ärligt talat är en existentiell överdrift varje gång en gps säger).

”Nära ögat, Elsa” (2020).
Foto: Mathias Johansson / CF Hill

Efter att ha mött mig i porten och rått mig att ta med mig elcykelns batteri så att det inte blir stulet, leder Martina mig upp till sin ateljé och ställer fram de målningar som hon ska visa på den kommande utställningen.

Förutom parafrasen på ”Nordisk sommarkväll” och en stor, ännu inte färdig målning som föreställer Martinas familj när de bygger snögubbar ihop, är det fem målningar, ca två meter höga och en meter breda i märkliga rosa, artificiella färgtoner.

På var och en av dessa höga, smala, rosa målningar en ensam tonåring, som stående eller sittande lutar sig mot en trädstam i en beslöjad, mest bara antydd skog. Man kan ana en dimma på väg att växa till.

Ungdomarna är ensamma och utlämnade i det ödsliga, rosa. Kanske är det en skog som man inte självklart hittar ut ur. 

Jag tänker på förvandlingens och rollbytenas skog i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”, på Tjechovs björkar och körsbärsträd i en värld på väg att gå under - men faktiskt också på det lilla skogsområdet i närheten som jag just irrat omkring i med känslan av att vara alldeles vilse.

Genom hela sitt konstnärskap har Martina målat sina barn, Olle och Elsa, alltid med ett stråk av vemod.

Som om att hon förstår att hon genom att måla av barnen försöker frysa tiden och att det inte går, försöker fånga barnen i flykten och att det är förgäves.

Eftersom barns rörelse alltid är på väg bortåt.

Arbetet med dessa målningar är tidskrävande, ibland tar det flera år innan en målning är klar, vilket innebär att när bilden väl är färdig, har barnen redan hunnit bli andra än dem de var när hon började måla.

Nu är de nästan vuxna.

Likadant är det med mina egna barn. Min äldste fyllde just 18 och jag är inte längre vårdnadshavare. Jag var inte beredd på hur vemodigt det skulle vara, som om något tagit slut utan att jag förstod att det gjorde det.

Vi är på drift i förlustens landskap.

”Nära ögat, Olle” (2020).
Foto: Mathias Johansson / CF Hill

Därefter vänder jag mig mot den största målningen igen. Den där hon och hennes man blickar ut över vattnet i det vita diset.

Hit kom de. Till det här vita vattnet. Här tog vägen slut. Jag vet att hennes man avled tidigare i år.

Martina berättar att Lars stod modell för henne, men, som det blev, drabbades han av sjukdom och gick bort innan målningen var färdig.

Hon var inte klar.

Och nu kan hon inte förmå sig att fortsätta måla på honom. Hon har försökt men det går inte. Hans kropp: hans jacka, hans jeans blev aldrig färdiga.

Han är en Lars som inte längre kan målas. En Lars som aldrig blev klar.

Eller, som fick vara klar såhär. Halvvägs.

Hon själv är färdigmålad, äger tyngd, skärpa och detaljer. Medan han är genomskinlig.

Förutom hans ansikte, det som betraktar hennes.

Allvarligt, kärleksfullt.

Som någon som genom att inte längre vara där för alltid kommer att vara där.

Och jag tänker på Marks mamma, som också hon gick bort i cancer för bara några månader sedan, i våras, under den närmast totala nedstängningen av Finland.

Mark var på Åland och vakade vid sin mors dödsbädd och kunde inte komma hem, jag var i Stockholm och fick inte komma till Åland och vara vid hans sida.

Allt stod liksom stilla. Ingen fick riktigt ta farväl, begravningen skedde via Facebook. Det var ganska eländigt alltsammans. 

Mark beskrev senare, att när han för en stund lämnade sjukrummet för att sträcka på sig och få lite luft, gick han ut i det helt tomma, helt avstannade Mariehamn, och det var som om hans egen inre ödslighet stämde överens med stadens.


Så lägger jag märke till i Martinas bild, att det vid hennes fötter ligger en liten död sparv.

Ett märkligt sammanträffande, för bara kvällen innan besöket i Martinas ateljé hade jag predikat i en kyrka om den konstiga tid vi lever i då allt bara flyter och löses upp, allt sådant som bara för ett litet tag sedan var förankrat och säkert. Och att vi nu går in i de mörkaste månaderna utan att ens veta om vi är rustade för det, om vi kommer klara att möta mörkret och vintern.

I kyrkan hade jag berättat om när jag som 14-åring på Kristendomsläger nåtts av ett dödsbud, att en familjemedlem hastigt gått bort, och hur jag inte förmått berätta för någon på lägret, varken för någon ledare eller någon kamrat, utan att jag hade gått ner till vattnet en bit från kursgården och satt mig på en klippa, och medan jag satt där i min ödslighet, i en verklighet som rubbats och blivit till overklighet, började jag sjunga en psalmvers vi lärt oss på lägret under veckan: 


Inte en sparv till jorden

Utan att Gud det vet.

Inte en själ mot döden

Utan hans kärlek.

Inte en ros har vissnat.

Inte en tår har fallt.

Utan att Gud vet om det.

Han som är överallt.


Den här sommarkvällen, då jag fått det här dödsbudet, klamrade jag mig fast vid de här raderna och sjöng dem envist, sammanbitet, gång på gång, om och om igen, medan jag stirrade framför mig ut över vattnet: Inte en sparv till jorden utan att Gud det vet. Inte en själ mot döden utan hans kärlek. Inte en sparv till jorden utan att Gud det vet. Inte en själ mot döden utan hans kärlek.

Det var som om att om jag slutade sjunga skulle jag drunkna, jag skulle falla och aldrig resa mig upp igen.

Och jag ser den döda lilla sparven vid Martinas fötter, men sedan höjer jag blicken, och det är först nu som jag ser att Lars inte alls blickar ut över vattnet, som mannen i Richard Berghs målning. 

Martina själv har blicken fästad bortåt i diset där vattnet tycks öppna sig och ljusna, i det som på något sätt måste fortsätta, trots att allt som är har upphört.

Medan han har vänt sitt ansikte mot henne och ser på henne med kärlek, och kanske, genom att inte längre vara där, kommer han för alltid att vara där.

Det är svindlande vackert och sorgligt.

Innan jag går ger Martina mig en diktsamling, ”Nära ögat”, av Wisława Szymborska, och hon säger att jag kanske kan få ut något av den, hon tänker särskilt på två specifika dikter.

Jag öppnar och läser dikten ”Farväl till en utsikt”:


Jag är inte arg på våren

att den är här igen.

Jag anklagar den inte 

för att den likt varje år

gör sin plikt.

Jag förstår att mitt vemod

inte kan hejda grönskan.

När ett rö vajar till

är det bara för vinden.


Det är svindlande vackert och sorgligt.

I ateljén finns en sista, ännu ofärdig målning som ska bli klar till utställningen.

Nu är hela familjen samlad. Lars, Olle, Elsa och hon själv. Det är vinter och de har gått utomhus för att göra snögubbar.

”Sista snön” (2020).
Foto: Mathias Johansson / CF Hill

Den här gången, kanske för att det är så långt hon ännu har hunnit, är emellertid det enda i målningen som är klart och färdigmålat de fyra snögubbarna.

Det brukar vara tvärtom. Omgivningen skissartad medan familjemedlemmarna är omsorgsfullt färdigställda.

Nu är det istället barnen, maken och hon själv som bara är tecknade i blyerts, ännu transparenta. Djupt koncentrerade på uppgiften att göra snögubbar.

Och nu sker det märkliga, att just eftersom familjen ”bara” är tecknade i blyerts, just eftersom de är transparenta, blir de genomskinliga som andar.

Blir de liksom eviga.

För alltid ska de vara tillsammans som en familj.

För alltid ska de, djupt koncentrerade bygga på sina snögubbar.

Som några, som genom att inte längre vara där för alltid kommer att vara där.

För evigt pågående.

När jag lämnar ateljén och cyklar hem igen struntar jag i gps:en. Den vet ändå inte var vi är. Vi är på något sätt utlämnade till oss själva. Fortsätta även om vi inte ser en fortsättning.

Allting flyter. Barnen växer upp. Våra älskade försvinner från oss. Inget är som det ska. Allt det vi tagit för givet, allt det vi alltid kunnat räkna med, utgå ifrån och planera efter gäller inte mer, och ingen av oss vet hur länge detta flytande ska pågå, denna olustiga overklighet som är vår verklighet nu.

Bild från Martina Müntzings ateljé.
Foto: Mathias Johansson / CFHill

Men vid våra fötter ligger en liten sparv som påminnelse om att vi ändå inte är helt och hållet övergivna.

Någon har vänt upp sitt ansikte mot oss och ser på oss med kärlek.

Det finns ögonblick vi alltid ska bära med oss, ögonblick då vi var tillsammans med våra kära i arbete och lek.

Så fortsätter vi tillsammans.

Det är nästan som ett mirakel.

Ett kärleksmirakel.

När jag kommer hem slår jag mig ner med Szymborskas diktsamling. Läser första dikten. Den som heter ”Nära ögat”.


Jag kan inte nog förvånas, är förstummad.

Hör bara,

hur ditt hjärta bultar i mig.


Jonas Gardell är artist, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Texten ingår i katalogen för utställningen, som visas på CFHill 4/12 - 31/1 2021.