Hennes bilder är skatter som väntar på upptäckt

KONST | RECENSION. Jag föreställer mig att det var ungefär som vid upptäckten av Tutanchamons grav – att någon ropade ”Jag ser underbara ting!” – då man 2001 öppnade Tyra Kleens kvarlåtenskap.

Det kanske är att överdriva, men är man svensk och fascinerad av symbolismen i bildkonsten har det hittills inte funnits mycket på hemmaplan att klamra sig fast vid. Den förhållandevis ouppmärksammade Pelle Swedlund, några verk av Richard Bergh, något enstaka av J.A.G. Acke. Svensk konsthistoria har inte haft många representanter för den konstströmning som var så stark på andra håll i Europa vid det förra sekelskiftet.

Inte förrän nu. Tyra Kleen får på sätt och vis skylla sig själv för att hon skrivits ut ur historieböckerna och för att hennes berömmelse har dröjt. Precis som Hilma af Klint, som hon delar detta öde med, beslutade Kleen att hennes verk inte var redo att möta världen förrän långt efter hennes död. 50 år skulle hennes samlade produktion – tillsammans med foton, korrespondens och dagböcker – ruva i förslutna trälårar innan den fick öppnas.

Tyskland och Paris

Tyra Kleen föddes 1874 i Stockholm som dotter till en diplomat, vilket innebar att uppväxten präglades av resor. När hon började studera i tonåren blev det i Tyskland, vid konstskolor i Dresden, Karlsruhe och München, och inte i Paris som var brukligt för svenska konstnärer vid den här tiden. Hon kom att vistas en del i Paris också, men framför allt i Rom, där hon bodde i nästan tio år och där de litografier som är det mest fascinerande i hennes konstnärskap tillkom.

En del av dessa går nu att se på Thielska galleriets ”Tyra Kleen. Konstnär, vagabond, äventyrare”, som i liten skala presenterar de olika aspekterna av hennes konstnärskap. Vissa av litografierna är inspirerade av den litteratur som stod den symbolistiska rörelsen nära – Edgar Allan Poe och Baudelaires ”Det ondas blommor”. Andra är samtidskommentarer, ytterligare andra mytologiska motiv. Tydligt är att Kleen tog starkt intryck av de tyska symbolister som hon mötte under studieåren: Max Klinger, Arnold Böcklin och Franz von Stuck.

Precis som hos dem vilar det en gåtfullhet, ett drag av något drömskt, groteskt och samtidigt arkaiskt över Kleens verk – vilket jag brukar tänka skiljer de tyska symbolisterna från de franska: en känsla av att de borrat sig längre ner i det mänskliga psyket, till ett slags drömlika urscener.

LÄS MER – Therese Bohman: De var sin tids familjen Wahlgren

Spädbarn dias

”Homo Sapiens” är ett exempel på just det. Där ligger en naken kvinna på mage i vattenbrynet och ammar fyra spädbarn som är utspridda i sanden, bredvid en faunliknande mansgestalt. Trots titeln har bilden starka drag av något djuriskt och ursprungligt: spädbarnen påminner om griskultingar, mannen ser ut att ha klivit rakt ut ur en mytologisk skog, kroppsligheten är nästan påträngande. Hur kan man tolka en sådan bild? Glöm inte bort att vi är djur, föreställer jag mig att Tyra Kleen vill säga – slavar under natur och biologi, hur civiliserade vi än vill tro att vi är. Det är en märklig bild, fascinerande och lite äcklig på samma gång, omöjlig att glömma när man en gång sett den.

1911 började Tyra Kleen resa utanför Europa och hennes konstnärskap tog en helt ny vändning. Ett av hennes stora intressen var orientalisk dans – enligt henne den högsta bland konstformer – och resorna till bland annat Java och Bali resulterade i böcker som avbildade ceremoniella danser och skuggteater. De är ett slags antropologiska studier men med tämligen stor konstnärlig frihet, och framför allt är de bilder i en helt annan stil än tidigare: tuschteckningar med säkra linjer, uttrycksfulla i sin serietidningsmässiga förenkling, fantastiskt vackra.

Kosmopolit

Som person verkar Tyra Kleen framför allt ha drivits av strävan efter självständighet och frihet. Hon var i ständig utveckling och rörelse, för mycket av kosmopolit för att känna sig hemma i de nationalromantiska strömningarna vid 1800-talets slut, senare för mycket klassicist för att ha särskilt mycket till övers för modernismen. Den eviga frågan om hur man som kvinna ska kunna kombinera konstnärskap och familjeliv löste hon genom att helt enkelt välja bort det senare.

I Rom ordnade hon fester på sin takterrass umgicks med tidens kulturkändisar, i Sverige lät hon bygga en stor villa på Lidingö där hon bodde ensam, skaffade nymodigheten cykel och bar byxor när hon använde den – en ytterst modern kvinna. Och samtidigt en sökare, i vars intressen många av de tidstypiska strömningarna förenades: Symbolismen, med sitt motstånd mot det produktionsinriktade industrisamhället och naturvetenskapens strävan efter att kartlägga alla tillvarons aspekter, spiritualismen och teosofin som uttryck för andlighet bortom organiserad religion, ett drag av vitalism eller primitivism i intresset för dansen, kroppsligheten och den friare tillvaron i ”Orienten”, och så kvinnokampen – hon umgicks med Ellen Key och flera andra kvinnor som ingick i den första vågens feminism och hade själv radikala idéer om kärlek och äktenskap.

LÄS MER – Therese Bohman: Hon är Nordens bästa författare just nu

Förtjänar mer

Sammantaget framstår Tyra Kleen som en av de mest egensinniga svenska konstnärerna från alla tider: internationellt orienterad, unik för sin tid i det att hennes konst påverkades mer av det tyska än det franska, dessutom med en mycket stor produktion. Själv har jag varit så fascinerad av henne sedan jag stötte på henne första gången att jag lät den fiktiva och likaledes bortglömda svenska konstnären Ebba Ellis i min roman ”Aftonland” bygga på Tyra Kleen.

Utställningen på Thielska är för liten för att rymma mer än ett litet urval av hennes stora produktion och fokuserar på grafiken, dansbilderna, måleri och porträtt. Vid den utställning som visades på Riddarhuset förra året stod Kleens bokillustrationer i centrum, många gånger är de lika intressanta som grafiken. Av dem syns bara några få exempel på Thielska. 

Det på alla sätt en fin utställning, samtidigt som Tyra Kleen fortfarande förtjänar en verkligt storslagen presentation, liksom hon förtjänar en storslagen och gedigen biografi. Även det är värt att vänta på.

Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Aftonland".