Roman
Wirginia Woolf | Orlando | Översättning Margareta Ekström | Norstedts, 251 s.
"Han - för det kunde inte vara minsta tvivel om hans kön, även om tidens mode gjorde en del för att dölja det..." börjar Virginia Woolfs svindlande roman Orlando från 1928. Och som den brittiska författaren Jeanette Winterson har konstaterat är det en minst sagt djärv öppning för en roman som tvärtom helt och hållet utgår från tvivlet kring huvudpersonens könstillhörighet.
Mitt i den svenska debatten om tvångssterilisering av transsexuella och Twitteruppror i form av trådar som #transriot och #homoriot, vandrar så Orlando åter in i våra liv, drygt 80 år efter att romanen skrevs och berättelsen om hans/hennes 350-åriga liv fick sitt slut. Det verkar som en lycklig slump att Norstedts väljer att ge ut Woolfs stora genombrottsroman i sin klassikerserie (med nyskrivet förord av Sara Stridsberg), just denna vinter när dessa frågor har fångat den mediala uppmärksamheten, men förmodligen är det hela bara så enkelt som att en bok som Orlando alltid ligger rätt i tiden.
I dag känns adelspojken som växte upp i 1500-talets elisabetanska England, genomgick ett mirakulöst könsbyte under sin tid som ambassadör i Konstantinopel för att slutligen bli en medelålders kvinna i sportbil i London på 1920-talet, nämligen både högaktuellt samtida och som en alltjämt hägrande utopi.
Virginia Woolf låter sin romanfigur Orlando - boken är ett porträtt av och kärleksbrev till Vita Sackville-West - röra sig fritt mellan tid och rum, mellan olika könsidentiteter och begär. Det magiska greppet att låta Orlando ta dessa språng i tiden (och plötsligt vakna upp som kvinna mitt i romanen!) frigör honom/henne från alla vanliga regler och ordningar.
Som ung man blir han handlöst förälskad i Sasha, ryskan med uppenbart androgyna drag, och som kvinna föder Orlando så småningom en son - resultatet av kärlekshistorien med den synbarligen feminina Shelmerdine ("'Du är kvinna, Shel!' ropade hon. 'Du är man, Orlando!' ropade han.")
Magin är oförvägen fiktion och romanens absoluta styrka, men vad har en fantasi som Orlando att säga om det som sker i svensk realpolitik just nu?
Denna figur som rör sig lekfullt och bekymmerslöst mellan identiteterna kan tyckas stå hånfullt långt från många transpersoners vardag med lång väntan på remisser, förnedrande besök hos psykologer och ständiga möten med allt från oförstående till våldsamma "medmänniskor" - exemplen på allt detta är nedslående många bara på #transriot. Det är ingen lek, utan på allra största allvar.
Men Orlando är inte bara saga och mirakulösa könsbyten, den kan också påminna oss om något grundläggande i de existentiella villkoren; om människans ständiga kluvenhet, om friheten att få vara den man är och den man vill bli.
"Hon är ett alldeles eget rum som spränger sig ut ur könen, tiden och historien", skriver Stridsberg i sitt förord. Och Jeanette Winterson, som lekt med kön och könsidentitet i romaner som Powerbook (2000) och Skrivet på kroppen (1992) och kan ses som en samtida efterföljare till Woolf, konstaterar i en essä i The Times (27/6-08) att Orlando visar hur detta att förbinda sig till endast ett kön/en könsidentitet är att slösa bort ett halvt liv.
Orlando må vara en fiktiv skapelse, men hon är samtidigt ett uppfriskande in your face-uppror mot alla dem som ropar "naturvidrigt" när man i Sverige år 2012 vill försvara en demokratisk värdegrund där ofrivillig sterilisering av medborgare inte ingår.
Orlando är både och, hela tiden. Som yngling bär han en flicka inom sig, som kvinna är hon också alltid man. Men snarare än att vara könlös är känslan av att tillhöra det ena eller andra alltid stark, och Woolf är långt före sin tid när hon insiktsfullt väver ihop idéer om kön som både social och biologisk företeelse genom att exempelvis pröva tanken om att kläderna "förändrar vår syn på världen och världens syn på oss" mot föreställningen att skillnaden mellan könen är djupgående och kläderna "bara symboler för något som döljs djupt under dem".
Det är därför också en glädjande tröst att Orlando kommer samtidigt som Axess chefredaktör Johan Lundberg upplåter ett tidskriftsnummer åt sin paradgren: hur man missförstår feminismen från grunden.
Woolf föregriper i sin roman nämligen en av queerfeminismens, och dess frontfigur Judith Butlers, viktigaste och mest missförstådda grundläggande antaganden; att feminismens vanliga uppdelning mellan konstruktivism (synen på kön som något kulturellt skapat) och essentialism (synen på kön som biologiskt givet) i själva verket missar målet. Bara för att något är socialt och kulturellt konstruerat betyder det inte att det är lätt att förändra - och att något har biologiska orsaker innebär inte att det är konstant och oföränderligt.
Men Orlando är inte bara en roman om kön, könstillhörighet och mirakulösa överskridanden. Orlando är, både som man och kvinna, först som sist en läsande och skrivande människa. Det är en roman om litteratur - och litteraturens särskilda kraft och betydelse i våra liv står i dess absoluta centrum.
Och det är också på det viset den sätter sina egna märken i läsaren. "Jag tänker på det beskydd och den ömhet en författare kan ge sina gestalter, på romanens enorma möjligheter, till kärlek, frihet och rättvisa", skriver Sara Stridsberg.
Är det bara i fiktiv form som människan kan få bli precis den hon vill? Bara där hon kan finna absolut frihet och rättvisa? Kanske. Men i stället för att tänka på det som något nedslående, kan vi se det som en möjlighet, som en framåtpekande rörelse. Björn Kohlström skriver i sin Virginia Woolf - en författarbiografi (2010), att Woolf behandlar frågan om människans ofta vacklande könstillhörighet med "en självklarhet som fortfarande känns inriktad mot framtiden". Orlando kom ut 1928 och tar sin början på 1500-talet, men tillhör inte det förflutna. Den är framtiden.
Therese Eriksson är ny medarbetare på Expressen Kultur.