Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hemlighållen kärlek är gles, het och osynlig

En solförmörkelse, sedd från Longyearbyen på Svalbard.Foto: Larsen, Håkon Mosvold / NTB scanpix

Stjärnfysikens corona är en god metafor för olika sorters hemlighållen kärlek. 

Helena Granström skriver i Expressen Kulturs sommarserie ”Kärlek i coronans tid”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. För astronomen är corona ingen pandemi, det är en krans. Corona är namnet på den krona av tunn plasma som hänger kring huvudet på solen; hundratals gånger så varm som dess innandöme, men med bara en miljondel av dess ljus. Den är osynlig för ögat annat än vid solförmörkelse; först när månen lägger en svart mask över solens ansikte kan vi ana det sken som utgår från dess hjässa: ett fång av tunna band på håll, som solstrålarna på en barnteckning, men om man närmar ögat fullt av öglor, knutar, hål.

Vilket förstås gör stjärnfysikens corona till en god metafor för hemlighållen kärlek: osynlig, gles och het.

Kanske är det också denna bild som den tysk-rumänske poeten Paul Celan har i sinnet när han ägnar författaren Ingeborg Bachmann sin dikt med detta namn: 

”Vi står omslingrade i fönstret, de ser på oss från gatan:

det är tid att man vet!

Det är tid att stenen slår ut i blom,

att hos oron ett hjärta slår.

Det är tid att det blir tid.

Det är tid.”

Vad är en kärleksrelation som helt saknar förankring i den yttre världen, som bara existerar i den känsla den väcker till liv?

Dikten ”Corona” publiceras fem år efter Celans och Bachmanns första möte i Wien 1948, ett möte som tycks ha drabbat dem båda på djupet. Deras relation består i någon form i ytterligare nästan tjugo år, under en tid då de båda lever i andra kärleksförhållanden, och Celan även får ett barn. Den utspelar sig i brev, telefonsamtal och sporadiska möten; flera år kan gå, och så skriver en av dem på nytt; som om det enda självklara, det enda som aldrig egentligen behöver utsägas, är att de två hör ihop.

Ingeborg Bachmanns skildrar i romanen ”Malina” en förbindelse med en man, Ivan, som bara till hälften existerar i berättarjagets liv, och hon i hans; som kommer och går, fram och åter ur en verklighet av vilken hon inte utgör en del. ”Jag tänker på Ivan. Jag tänker på kärleken. På injektionerna av verklighet. På deras varaktighet, så få timmar bara. På nästa injektion, den starkare.”

Vad är en kärleksrelation som helt saknar förankring i den yttre världen, som bara existerar i den känsla den väcker till liv? En kärlek hållen i karantän från början, inte för att den riskerar att smitta någon annan – men för att den, likt en smitta, om den tog sig ut snabbt skulle bli okontrollerbar.

Den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann.Foto: Ap

Inom den psykoanalytiska praktiken är rummets slutenhet avgörande för att samtalet ska djupna. Analysrummet är ett utrymme som måste vara möjligt att ibland också kliva ut ur och stänga till, för att det ska kunna inhysa det ömtåligaste, och kanske mest plågsamma. Det är avgränsningen som gör att det ohanterliga blir möjligt att hantera.

Och varför inte, egentligen, betrakta kärleken på samma sätt; den som, om den ska göra skäl för namnet, tvingar oss att gå ned så djupt på knä inför vår egen sårbarhet. Bachmann: ”[E]ftersom ingen idag längre förstår varför det måste ske i hemlighet, varför jag stänger dörren, låter ridån falla, varför jag ensam träder fram inför Ivan, så ska jag avslöja en anledning till det. Det är så jag vill ha det, inte för att gömma undan oss, utan för att återupprätta ett tabu.”

”Visst lever vi två olika liv”, heter det i Bachmanns roman, ”men det säger inte allt, för känslan för rummets enhet lämnar oss inte.” Och det det som i längden bär en kärlek är inte heller det som försiggår i det yttre: Inte parmiddagarna och de gemensamma bekanta, inte de blickar man får när han går vid ens sida, inte den det gör en till att vara en sådan som älskas av honom. Det som bär en kärlek är att man återvänder till det slutna rummet, förblir i det, och följer samtalet till slut, i visshet om att något sådant inte finns.

”Vad händer om vi, omtöcknade / av hemlängtan ända ut i minsta hårstrå, /stannar här och frågar: vad händer, / om vi klarar skönhetens prov?” undrar Bachmann i dikten ”Paris”, namngiven efter den stad där Celan länge var bosatt. Svaret måste bli att det som sker med den som ger efter för sin hemlängtan, den som vågar bygga ett hem i den andres famn, är att han, hon blir till en som älskar.

Skulle vi märka någon skillnad ifall den försvann?

Och kanske gör detta, att vara en som älskar, att man också blir till något mer: till en som inser kärlekens skörhet. Känslorna, skriver 1900-talsfilosofen Martin Buber, åtföljer kärleken, men utgör den inte – och med det kunde han mena att kärleken påverkar inte bara den inre, utan också den yttre, världen: den är ett objekt som existerar verkligt, mellan ett jag och ett du, och som på samma sätt som dessa kräver näring för att överleva.

Och kanske är kärlekens näring, mer än något annat, berättelsen – och en berättelse, i sin tur, någonting som med nödvändighet inbegriper en omvärld. ”Det är bara Ivans och min historia, eftersom vi inte har någon”, konstaterar Bachmanns romanjag, ”som aldrig kommer att kunna berättas.”

Den gasliknande plasman i solens gloria är lätt och osynlig: den avger sin strålning, hetare än solen själv, till dess att energin en dag tar slut. Coronan speglar följsamt det som försiggår på huvudklotets yta: stormar det i anletsdragen, växer kransen över skallen till en huva av upphettat järn. Men den gör det likafullt i hemlighet.

Frågan blir: Skulle vi märka någon skillnad ifall den försvann? Det slutna rummets kärlek, den som enbart består i de älskandes glädje när de är tillsammans och i deras saknad när de är isär – kan den någonsin fullt ut bli ett hem? Känslan pekar ut en boplats, men är den i sig något som kan bebos?

Det är tid att man vet.

Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Betydelsen av kärlek”.