Artiklar i vetenskapliga facktidskrifter brukar ha ett begränsat medialt genomslag, såvida det inte handlar om spektakulära medicinska genombrott. Men den första studien i sitt slag om ryskt inflytande i dagens Sverige, som för drygt en vecka sedan presenterades i Journal of strategic studies, bryter mot trenden. Den har laddats ner över 30 000 gånger och refererats i alla stora svenska medier, samt internationella som Huffington Post, The Guardian och The Telegraph.
Att artikeln redovisar Aftonbladet Kultur som en plattform som driver en berättelse som går i linje med Kremls, har väckt särskilt starka reaktioner.
Före detta TV4-vd:n Jan Scherman, alltjämt med ett rött patos sedan tiden i FNL:s Göteborgsavdelning, tycker i en artikel på nämnda kultursida att studien "påminner i sin logik om McCarthyismens jakt på påstådda kommunister i USA på 1950-talet" (12/1). Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och redaktören Martin Aagård menar att studien är en "häxjakt" som hotar yttrandefriheten och representerar en inverterad form av putinism (10/1 och 9/1). De har delvis lyckats att etablera den bilden. Till exempel har TT skickat ut ett telegram om den "stenhårda kritiken" och Ekots inrikespolitiska kommentator Tomas Ramberg tycker att artikeln bygger på en "krigslogik".
Ingen utpekas som agent
Anklagelserna om en ny sorts McCarthyism skulle vara allvarliga, om de var sanna. Det vore ju absurt att pekas ut som en sorts Putin-agent bara för att man är emot samarbetsavtalet mellan Nato och Sverige. Men en gång för alla: studien pekar inte ut någon som agent.
Däremot uttrycker man sig vid något tillfälle otydligt och på ett sätt som öppnar för alltför vida tolkningar. I efterhand har forskarna beslutat sig för att korrigera två passager. Delen om värdlandsavtalet preciseras och även den som berör Aftonbladet Kultur korrigeras. Ett offentligt uttalande på Utrikespolitiska institutets hemsida har också publicerats om att man inte hävdar ett samband mellan självständiga diskussioner om svensk säkerhetspolitik och ryska påverkansoperationer.
Studien har svagheter
Studien är, uppenbarligen, inte perfekt och har svagheter. Men de vildsinta anklagelserna om "häxjakt" framställer den i en skrattspegel, med groteskt förvrängda perspektiv.
Författarna är två oberoende forskare: Martin Kragh, docent vid Uppsala centrum för Rysslandsstudier och Sebastian Åsberg. Kragh är därutöver chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet. Studien, som bara baserar sig på öppna källor, har ett brett anslag, och analyserar diplomatin, förekomsten av rysk desinformation, och plattformarna där Putins bild av världen, dess "narrativ" har fått fäste, medvetet eller omedvetet.
Forskarna definierar sitt begrepp "pro-Kreml" som någon som antingen sprider desinformation, eller som försvarar eller relativiserar den ryska utrikespolitiken, även när den strider mot internationell lag. Den definitionen kan man ha invändningar emot, men den är tydligt och transparent redovisad i artikeln.
Artiklar i linje med Putins världsbild
Slutsatserna går också i linje med det finska Utrikespolitiska institutets genomgång förra året av svenska medier. Även i den konstaterades Aftonbladets kultursidor vara den enda av de undersökta plattformarna som i stor utsträckning publicerade artiklar som gick i linje med Putins världsbild. Det utesluter inte att man också har publicerat artiklar som är kritiska mot Putin.
Låt oss för en stund bortse från de ryska propagandabluffarna som Aftonbladets kultursida har gått på och den långa raden av omdiskuterade texter som har låtit som ett eko av rysk verklighetsbeskrivning, men är författade av personer som Martin Aagård.
Han baserar säkert sina skriverier på sådant som han anser är sanningssökande journalistik och intellektuell ideologikritik. Studien skriver förutom detta om "åtminstone tre" skribenter som deltar i de facto Kreml-lojala miljöer på nätet, men avslöjar inte deras namn.
Maj Wechselmann talar om folkmord
Här finns brister i underlaget. Ett av namnen är Jan Myrdal, som kan avskrivas då det var många år sedan han medverkade på kultursidan, förutom när han har replikerat på angrepp. I ingen av replikerna skriver han heller om Ryssland eller säkerhetspolitik.
En annan som avses är filmaren och debattören Maj Wechselmann, mångårig medarbetare i Aftonbladet. Hon är mycket engagerad i sociala medier och delar i uppmuntrande ordalag rysk desinformation.
Till exempel skriver hon i en uppdatering på Facebook att det pågår ett "folkmord" i östra Ukraina som inte väst är medvetet om och länkar till en artikel på den sovjetnostalgiska och nationalistiska nyhetssajten Rusnext.ru.
Hyllar Putin
Hon lajkar och sprider också inlägg från Facebook-gruppen och bloggen Anti-Euromaidan Sweden (AEMS). Denna organisation är en viktig sambandscentral för rysk desinformation och vokabulär i Sverige, och grundades och kontrolleras av den öppna putinisten Oleg Mezjuev.
Till exempel beskriver forumet den folkliga proteströrelsen i Ukraina 2014 som fick president Janukovytj på fall som "den väststödda statskuppen".
Maj Wechselmann sprider i diskussioner på Facebook uppgifter som att man kan vara "hundra procent säker på att ryssarna inte sköt ner planet", med vilket avses det malaysiska planet MH17 som sköts ner över ryskkontrollerat område i östra Ukraina. Den internationella utredningen har kommit fram till att det var en rysk missil.
Hon hyllar också Putin och lyfter fram hans allierade i Syrien, diktatorn Bashar al-Assad, när hon delar en artikel av Michel Chossudovsky, en känd konspirationsteoretiker. Detta är bara ett par axplock av hennes aktiviteter i samma anda.
Vinklar i fas med Kreml
Vid två tillfällen har hon publicerats i Aftonbladet Kultur och två gånger på debattsidan (som har egna redaktörer) i just frågor kring Ryssland och Ukraina. I dem är tonläget nedskruvat, och hon aktar sig för de rena konspirationsteorierna, men skriver med vinklar som ligger i fas med bilderna som Kreml vill föra ut, som att Ukraina är ett genomfascistiskt land (läs "Där bödlar står staty", Aftonbladet 29/7-16). Så fortplantar sig en verklighetsbeskrivning, direkt hämtad från rysk propaganda, ut på Nordens största nyhetssajt.
En annan av de utpekade skribenterna är Tord Björk, som har en bakgrund som miljöaktivist. Han har endast medverkat vid ett tillfälle i en artikel med flera undertecknare, men är dock starkt engagerad i den pro-ryska propagandamiljön, som den tidigare nämnda Anti-Euromaidan Sweden (AEMS) och som en av medgrundarna, tillsammans med Oleg Mezjuev, till Svensk-ryska vänskapsföreningen.
Falska telegram
Björk har också spridit falska telegram i den nätbaserade Ukrainabulletinen, som är Ukrainakritisk på ett extremt ensidigt sätt. Även Maj Wechselmann har varit engagerad i Ukrainabulletinen, som för övrigt har rekommenderats på Aftonbladets kultursida av den trogne medarbetaren Torsten Kälvemark, med de uppskattande orden att den är som "Dagens Nyheter, fast tvärtom" (Aftonbladet 7/5-15).
Den 6 till 7 juli 2014 var Tord Björk på en så kallad fredskonferens som pikant nog hölls i Jalta, ryskockuperad mark i Ukraina. En välkänd rysk vänsteraktivist och något av en nyckelfigur i Kremls informationskrig, Boris Kagarlitskij, var en av arrangörerna.
Kagarlitskij har, enligt brittiska grävande journalister, haft ett samarbete med Kreml sedan åtminstone 2005 och beskrivs av den ukrainske statsvetaren Anton Shekhovtsov, en av Europas främsta experter på östeuropeisk högerextremism och verksam i Wien, som ett redskap för Kreml för att stävja den Putin-kritiska vänstern. Kagarlitskij har också djupa försänkningar i den ryska extremnationalismen och frekventerar sammanhang med bland annat den inflytelserike fascistoiden Alexandr Dugin. En annan av arrangörerna till konferensen var den ultranationalistiska rörelsen Novaja Rus.
Andrej är Aleksej Sachnin
Förutom de tre skribenterna som det talas om anonymt i artikeln, behandlar de också en "Andrej". Det är, som han också själv skrivit i Aftonbladet (17/1), den politiske flyktingen Aleksej Sachnin, som fått politisk asyl i Sverige efter att ha riskerat åtal på grund av sitt deltagande i de uppmärksammade Putin-kritiska Bolotnaja-demonstrationerna 2012. Flera av hans partikamrater i det ryska partiet Vänsterfronten, vars ledare för övrigt har uttalat stöd för annekteringen av Krim, fängslades.
Sachnin har de senaste åren skrivit åtta gånger i Aftonbladet Kultur i frågor om Ryssland och Ukraina och har fått kritik, bland annat av SR:s tidigare Rysslandskorrespondent Fredrik Wadström, för att okritiskt lyfta fram den tidigare aktiva ukrainska vänstergruppen Borotba ("Aftonbladets Ukraina-journalistik väcker frågor" 21/10-14). Borotba var engagerad i anti-majdanrörelsen mot "fascistjuntan" i Kiev och har också anklagats för att stödja pro-ryska separatister. I en e-postläcka från Putins administration 2014, den så kallade Surkov-läckan, avslöjades komprometterande kontakter mellan Borotba-företrädare och Kreml.
Umgänge med Förintelseförnekare
Sachnin är, när jag kontaktar honom, mycket kritisk till inriktningen och beskrivningarna i Kraghs och Åsbergs studie och menar att de inte stämmer. I Aftonbladet skriver han också om hur det omtalade reportaget om "den disparata ukrainska oppositionen bemöttes på ett sätt som till smärtgränsen påminde om hur jag behandlats i Ryssland".
Anti-fascisten Sachnin "umgås" också med Förintelseförnekaren och antisemiten Israel Shamir på Facebook, som skriver i den ryska, "rödbruna" tidningen Zavtra och rör sig i samma kretsar som Kagarlitskij och Dugin. Han är Wikileaks mellanhand i Ryssland, ett uppdrag som för övrigt hans son, den flitige Aftonbladet Kultur-medarbetaren Johannes Wahlström, som också skriver en hel del om Östeuropa, haft i Sverige.
Tendensen är typisk
Shamir kallar på Facebook Sachnin "sin svenske vän". Och Sachnin samtalar själv i neutrala ordalag med Shamir och tipsar honom och Wahlström om artiklar. Sachnin säger också att han har träffat Shamir vid ett par tillfällen. På en direkt fråga om vad han tycker om Shamirs ideologi säger Sachnin att han respekterar Shamir som en övertygad och uppriktig man, men att de har helt olika politiska perspektiv och uppfattning om Rysslands politik.
De namn som jag lyft fram i denna artikel, Wechselmann, Sachnin och Björk, har också skrivit en gemensam artikel på Aftonbladet Debatt som är starkt kritisk till Ukrainas militär och myndigheter, men som helt undviker, aggressorns, Rysslands, skuld i konflikten (20/8-14). Tendensen är typisk.
Studiens underlag för att peka ut Aftonbladet-skribenter som rör sig i och bekräftar extrema miljöer har styrkor, men också svagheter. Det finns tvivelsutan några flagranta eller åtminstone besvärande kopplingar. Men den större bilden, som också finns redovisad i studien, är egentligen mer intressant.
Wikileaks som kolportör
Flitiga läsare av Aftonbladets kultursidor har kunnat se med vilken frenesi man drivit berättelsen om fascismen som det stora problemet i Ukraina, "folkviljan" på Krim och "rysskräcken" i Sverige. Däremot har man gett minimal uppmärksamhet åt fascismen i Ryssland.
I stället har man lagt krutet på att slåss mot "ubåtsfixering" och vad man tycker är en överdriven bild av Ryssland som militärt hot. Det är som att Aftonbladets kultursida har missat Rysslands växande "mjuka" makt, som magnet för illiberala läror och högerextrema rörelser i Europa, och som informationskrigare med bland annat Wikileaks som kolportör.
Åsa Linderborg har ofta talat om att hon vill att kultursidorna ska vara ett korrektiv till resten av offentligheten, och föra fram perspektiv som ingen annan gör. Den ambitionen har vi sett bevis för gång på gång, som i Donald Boströms famösa artikel om att den israeliska militären skulle döda palestinier i syfte att stjäla deras organ, en publicering som Linderborg aldrig har backat ifrån.
Den ryska dockan
Vi har också sett det i hennes många artiklar som driver tesen att vi ska vara tacksamma för att Sovjet vann andra världskriget åt Europa. I samband med det återgav hon också okritiskt en rysk propagandalögn om att Putin inte skulle ha fått en inbjudan till högtidlighållandet av 70-årsdagen av Auschwitz befrielse (Läs Stefan Ingvarsson i artiklarna "Har Åsa Linderborg glömt bort Sovjets svek" och "Åsa Linderborgs ton hör hemma i Kreml" 4/2-15 och 10/2-15, Expressen Kultur).
Oavsett hur mycket Linderborg känt till om vissa, enskilda skribenters aktiviteter på nätet, är det anmärkningsvärt att de kunnat få tillgång till en så stark plattform som Aftonbladet.
Och det är anmärkningsvärt att Aftonbladet på ett mer övergripande plan låtit kultursidan förvandlas till något av en rysk docka, med lager efter lager av tveksamma beslut.
FOTNOT. Den svenska studien är "Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case". Den finska studien är "Fog of falsehood: Russian strategy of deception and the conflict in Ukraine".
Karin Olsson är kulturchef på Expressen.
Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.