Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hem till Grimslöv och mellan rummen

Alexander Mahmoud, författare och fotograf.Foto: Carlos Zaya
"Mellan rummen".
Ödsligt.Foto: Alexander Mahmoud

Alexander Mahmoud söker sina rötter i Småland, kämpar mot rasism och fetma och möter kärleken.

Ulrika Knutson imponeras av en roman som lyckas borra ned sig i samtida smärtpunkter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den långa vägen hem går genom tröstlös skog av industrigranar, snålt upplyst av bensinmackar. På motorvägen kan man bränna på i 180, man möter sällan en käft. Detta är Kronobergs län i Småland, och byn heter Grimslöv, söder om Alvesta.

Här har Alexander Mahmoud frånskilda föräldrar, barndomsminnen, kompisar från skoltiden. Rötterna. Hans uppdrag är att söka sitt eget och vardagsrasismens ursprung, varken mer eller mindre. Undra på att han tvekar.

Så här säger Wikipedia: "I Grimslöv finns livsmedelsbutik, pizzeria, kiosk, kafé, pensionat, bank, lågstadieskola, bibliotek med mera. Grimslövs folkhögskola ligger också i orten. Här finns IFK Grimslöv. Aktiv hembygdsförening."

Mahmoud skriver att han hela tiden tänkt förgylla eller halvromantisera Grimslöv, men det går inte. Hela stället suger:

"Har i kväll blivit kallad neger för många gånger. Fått örfilar på 'skoj', svalt så jävla mycket att jag vill spy typ."

Byt "neger" mot "tjockis"

Men Alexander Mahmoud är tydlig mellan raderna: mobbningens mekanismer liknar varandra. Byt "neger" mot "tjockis", "hora" eller "mes". Det finns hundra skäl att lämna Grimslöv. Och när vi har blivit vuxna är det alltid mobbaren som målar i glada och fyllesentimentala färger. Kompisar från förr, eh?

Det blev trots allt lyckosamt för Alexander Mahmoud. "Resan hem till Grimslöv" publicerades i tidskriften Re:publics nummer 13-14 2014, och nominerades till Stora journalistpriset i år, i facket Årets berättare. Första delen av Mahmouds dagboksroman liknar reportaget, men romanen är ändå något helt annat. Framför allt är det en kärleksskildring, om passion bland papperslösa. Och en samtidsroman med många bottnar, hisnande aktuell.

När nu statistiken smattrar om öronen, och rubrikernas "flyktingkris" och "flyktingkatastrof" snabbt bygger ett mentalt landskap omkring oss, är det en mycket god idé att dra sig tillbaka med Mahmouds roman några timmar.

Vägrar anpassa sig

Han är en effektiv men inte inställsam berättare. Han har ett tjurigt "jag" som vägrar anpassa sig, varken till mallen för Svenne eller Blatte, eller för Ung Man i Verkligheten. Maskulinitetens begränsningar är en annan riktigt intressant sida av den här lilla boken.

Huvudpersonen har ju lyckats sedan han drog från Grimslöv. Han är frilansfotograf med stora uppdrag bland annat för Dagens Nyheter. Han tjänar hyfsat, vilket sannerligen inte är alla fotografer förunnat. Men han är en slarver med stålar, betalningsanmärkningarna ligger på hög. Annars verkar han vara en snäll kille, ingen stridis eller strulputte. Lite från sidan skickar Mahmoud in ett starkt undertema; den spänningsförande Fetmatråden.

Huvudpersonen lider av svår övervikt, han väger 189 kg. Pizza och kebab snitslar tröstens bana. Som för de flesta av oss feta är det självbilden som tynger värst. Omgivningens blickar bara förstärker det som självföraktet redan byggt upp. Lägger sig rasismen rentav i liknande matriser? Skickligt och känsligt öppnar Alexander Mahmoud många dörrar för läsaridentifikation och reflexion.

Miraklet heter Shirin

Men också den som stammar från Grimslöv kan uppleva mirakel! Hon heter Shirin och kommer från Iran. En arg feminist som "vägrat samarbeta" med såväl patriarkatet som Migrationsverket. Hon är utkastad, men värjer sitt liv, och stannar kvar.

Porträttet av Shirin är en pedagogisk bild av många papperslösas läge. Hon hyr rum hos en välvillig hyrestant, hon jobbar svart hos införstådda arbetsgivare. Kort sagt, en oförvitlig samhällsmedborgare utan några som helst medborgerliga rättigheter. Shirin är dessutom demonstrativt färgstark och snygg: "De kanske tänker, hur kan HON, så vacker, vara papperslös?"

Shirin går till riksdagen och tar Selfie med Kändis och lägger ut på Facebook: "Today at Sveriges riksdag. Me and Mona Sahlin, Socialdemokraterna."

Shirin har överklagat Migrationsverkets beslut. Hon väntar. I tolv år har hon väntat, och hennes öde håller på att gröpa ur henne inifrån. Man kan inte ställa sitt liv på sparlåga!

Ingen feelgood

Hur väntar hon? frågar någon:

Hon kollar på Barnkanalen. "Varför kollar jag på den? För att den inte är sanningen. Och det är alltid den svaga som vinner, inte den som har makt. Jag blir glad. Jag tänker inte på mitt egna liv."

Långsamt släpper huvudpersonen in Shirin i sitt liv, och långsamt utvecklas en stark, skör kärlek. Men feelgood får det aldrig bli. Ångesten för Migrationsverket skuggar ju även relationen. Återigen är huvudpersonen sliten mellan olika rum; Grimslöv och de papperslösas. Det svenska och det andra. Hans mellanläge illustreras av besöket på Vattenpipecafét i Vinsta.

Alexander Mahmoud sätter röken i halsen och är avundsjuk på alla som behärskar rökningens svåra konst. Som behärskar sina rötter, sin manlighet, sin pondus. Läsaren undrar om någon av oss egentligen gör det? Men Alexander känner sig urarva. Hans egen pappa sliter bara på restaurangen i Småland, någon arabiska kan han inte heller. "Inget ursprung, ingenting".

Shirin har massor av pondus, massor av ursprung, men ingen framtid. Hennes bitterhet mot Sverige präglar romanen. Tolv år av väntan, tolv år på sparlåga. Boken slutar i ett komplext mollackord, sammansatt av det privata och det politiska.

- Stick hem, jäkla blatte!

Stick hem, till Grimslöv.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.