Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han är helvetets egen Steffo Törnquist

Leif Holmstrands "Förkylningen" ger Martina Montelius våtvarma spår i händerna
Författaren Leif Holmstrand
Foto: LEIF HOLMSTRAND / PEQUOD

Martina Montelius faller för Leif Holmstrands exakta grafomani.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

“Vilket sällskap duger åt en skugga? Ögat spionerar på sig självt. Rivningstomten ekar tom och helig. Jag är kvar och längtar inte hem. Framför talarstolen brinner alla. Kött är kött, och alla äter nu.” 

Leif Holmstrand, konstens och litteraturens hyperaktiva emotionella bugchaser och dödsnjutare, helvetets egen Steffo Törnquist, är tillbaka med en roman, “Förkylningen”, som genast gör klart för mig att den aldrig kommer att förlåta mig. Den skulle kunna te sig både kaotisk och främmande, men i själva verket är den glasklart logisk, likt en dåres spottloska sedd i mikroskop. 

Ekosystemet är utan anmärkning. Läs citatet ovan en gång till. Det är bunden vers, uppställd som prosa. Det som i förstone kan tyckas vara en överspänd och outhärdligt självupptagen, överbegåvad persons hämningslösa utgjutelser är i själva verket ett perfekt universum, men med andra dimensioner än det vi vanligen hasar runt och snyter oss i, håglöst parasiterande på varandras livskraft. 

Våtvarma spår i händerna

Leon, brysk och evigt förkyld lärare, och hans hustru Lena lever i en svettig och infekterad tvåsamhet, eller är möjligen en och samma - liksom alla som lever tillsammans amalgamerar på ett eller annat sätt, vad de än anser om saken. De slår över, glider över en smetig kant och blir Holmstrands konstnärliga själsfränder, de tyska surrealisterna Unica Zürn och Hans Bellmer, vilka levde i ett otäckt äktenskap i mitten av förra seklet. Legenden säger att den psykiska sjukdom som drabbade Unica Zürn, från vilken hon aldrig skulle återhämta sig, utlöstes av hennes möte med den franske poeten Henri Michaux, som hon inom sig sammanblandade med sin barndoms fantasivän Jasminmannen, om vilken hon skrev en roman på 1960-talet. Denne Jasminman kan inte röra kroppen, han är en inkapaciterad man, inte farlig. Han är Unicas dröm om att inte behöva vara rädd. Leon och Lena/Unica och Hans har också en sorts fantasivän, en sexualbejakande furie kallad Ursula - vilken dröm hon står för kan jag bara spekulera i, men den lämnar våtvarma spår i händerna. 

Boken är ett brölande kaos

I “Förkylningen” omstörtas allting hela tiden, precis som i en mänsklig varelse. Vid en första anblick är boken ett brölande kaos, men faktiskt är den så verklighetstrogen att den nästan är en fackbok. Vi kan givetvis fortsätta låtsas att vi är män och kvinnor som vet vad vi vill och vad vi heter samt vad alla ord betyder och hur mycket klockan är, och att vi älskar det vi ska älska, och framför allt: att vi har avgränsade personligheter som går att beskriva med diverse karaktärsdrag, sökbara i Encyclopedia Britannica. 

Men om vi är ute efter mer precis kunskap om livet hittar vi den hos en spräckt grafoman.


ROMAN

Leif Holmstrand 

Förkylningen

Pequod Press, 227 s. 


Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida.