Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Helt åt skogen

Trädkramare. det finns ett skatbo i toppen som pappa vill fälla. Foto: Ill: Katarina Strömgård

Sven Olov Karlsson går ut i naturen genom en bunt bilderböcker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

bilderböcker

SARAH SHEPPARD

Djuren i skogen

Rabén & Sjögren

Ålder 3 - 6 år.

 

SARA GIMBERGSSON

Lilla frö

Opal

Ålder 0 - 3 år

 

KRISTINA MURRAY BRODIN, text, och KATARINA STRÖMGÅRD, bild

Förbaskade träd!

Opal

Ålder 3 - 6 år.

 

HELENA DAVIDSSON NEPPELBERG

Trädet på kullen

Alfabeta

Ålder 3 - 6 år.

Det våras. Vi lyfter våra röda ögon från skärmarna, äntligen liknar det fria något. I grönskande dungar vill vi släppa ut barnen, inte så mycket för nyttan med att inomhusbleka stadsungar blir bekanta med skogen som för att även de mest sjövilda Youtube-missbrukare förvandlas till iakttagande, skärpt lugna naturbarn där ute bland träden. Om alla barn fick ströva fritt i naturen lika ofta som de borde, vore världen mycket bättre. Nöjdare, helare.

Men oftast får vi nöja oss med att, i vårt evinnerliga inomhus, läsa för barnen om rådjur och älgar, om baggar och kryp, om kottar och barr. Vad behöver vi egentligen lära våra små, och lära oss själva, om skog och natur och djuren däri? För det behovet är närmast självklart, kanske har det växt i takt med urbaniseringen. Ibland ser man inte skogen för alla barn.

 

Träden har en orubblig särställning i svensk barnlitteratur - från Astrid Lindgrens branta granbackar i "Ronja Rövardotter" till träskig kuslighet i "Skogens systrar" av Petrus Dahlin. Skogen är både folkbildande sagoscen och dovt grön bakgrundsfärg.

I vår ger till exempel Opal förlag ut Sara Gimbergssons bilderbok "Lilla frö" och från Alfabeta kommer Helena Davidsson Neppelbergs "Trädet på kullen". Den första följer ett höstsått frö genom häpen höst och kulen vinter. Slutligen blommar fröet ut, en växtfabel som kan läsas som en hoppfull metafor för det hjälplösa småbarnets längtan och väntan efter att växa: håll ut, en vacker dag är du stor!

Den senare boken låter i stället årstiderna ha sin gång i bakgrunden medan pojken Olof klättrar till toppen av ett högt lövträd uppe på kullen: vi läsare skrivs inte på näsan utan får själva notera hur lövens färg och täthet förändras. Kronan grönskar och lever upp, för att sedan rodna och falla av i en nysning. Ett år går så fort.

Ett annat barn som hittar ett träd att klättra i är berättarjaget i "Förbaskade träd!" av Kristina Murray Brodin (text) och Katarina Strömgård (illustration). Familjen har nyss flyttat till hus och i trädgården härskar en ståtlig ek. Men det stora trädet skymmer solen om dagen, och knakar om natten till den milda grad att pappa, som är rullstolsburen utan att det görs någon affär av det, vill få eländet nersågat.

 

Barnet protesterar och kramar sin ek: i den finns ju spännande ekorrar och rara skator - och det skulle gå att bygga en fin trädkoja där uppe. Konflikten stegras. Till slut ringer pappa in en trädfällare med jättestor motorsåg. Då får allt sin vändning på ett lika mirakulöst som trovärdigt sätt. Bildstilen är skönt 70-talsrealistisk och både teckningar och prosa är fria från extravinkar till barnen eller till vuxna högläsare.

Sådana vinkar och blinkar flödar det däremot av i både bilder och pratbubblor i Sarah Sheppards "Djuren i skogen" från Rabén och Sjögren. Just det var en av de invändningar som DN:s recensent Ulla Rhedin hade. Jag kan som van högläsare av Sheppard förstå kritiken av bokens litterära eller konstnärliga egenskaper, Ulla Rhedin "saknade skogskänslan" och påpekade även att bokens överflöd av närvarande stora djur var orealistiskt: "hur ofta ser man (de större) djuren själva? De brukar ju inte finnas annat än i de många spår de lämnar - ett klövavtryck här, en pälstuss där, olika storlekar bajs."

 

Det stämmer, men det är faktiskt skönt med en bok som sorglöst ställer upp skogens djur på parad. Hur skyggt viltet är på riktigt, upptäcker nog barnen tids nog. Överhuvudtaget är min förtröstan stor: väl där ute lär sig barnen massor alldeles av sig själva, skogen får dem att lyssna ordentligt - och också se vad som är vad. Som nyss, på en efterlängtad vårpromenad i en av Smålands sagolika avfolkningsbygder. Äntligen var vi ute i det kulliga, barriga. I det soliga, ändå dunkla.

Jag pekade på en trave stockar och sa: "Titta, morfars timmer". Min fyraåring rättade mig bestämt: "Nej, det där är massaved, timret har han lagt på andra sidan vägen."

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!