Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hellre nere med rejv

Hanna Höglund provar barnperspektivet och får två vitt skilda upplevelser på Sound of Stockholm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SOUND OF STOCKHOLM | Ninjutsu – en mangaopera | Av Lisa Ullén, Ingrid Falk och Lars Brändum | Fylkingen
Babyrave | Med Miss dilemma, Daniel Araya och Lylloop | Audiorama

Barnkultur är skitsvårt.
På fria musikfestivalen Sound of Stockholm, avslutad igår, är den stora frågan efter att ha sett barndelen av programmet: Hur talar man med barnet och inte till det?
Man kan göra som på Fylkingen och mangaoperan Ninjitsu – tala ovanifrån till publiken, från scenen – eller som i Skeppsholmens nya ljudlokal Audiorama, strunta i talet och låta bäbisarna rejva fritt till techno-dj:s istället.
Jag tror att Ninjitsu-ensemblens (Lisa Ullén, Ingrid Falk, Lars Bröndum, My Eklund) problem är att de själva inte är mangaläsare. Deras barn är det, men själva står de utanför och tittar på och försöker förstå vad det är som drar alla ungar till det här konstiga japanska.
Det blir – förutom när sångerskan Ingrid Falk ger sig hän helt åt känslan i en kärleksaria – ett ovanifrånperspektiv, en metaföreställning utan handling men med den nutida, experimentella konstmusikens ljudklyschor: preparerat piano, fladdertungseffekter på blockflöjten och lite theremin-spel.
Mest talande är att mangatidningarna ligger vid deras fötter under föreställningen som till beskådan. Och att det bara är ett enda barn i publiken.

En helt annan grej är däremot Audioramas och EMS Babyrave – ett rejv för barn upp till sju med dj:arna Miss dilemma, Daniel Araya och Lylloop. Det lilla Audiorama-rummet vägg i vägg med Moderna dansteatern på Skeppsholmen blir en inbjudande, lätt rökelsedoftande livmoder; ett mini-Docklands utan knarket, men med något för den vilda bebins alla sinnen.
Jag har inte varit med om något med samma odelade bebis-subjektivitet i centrum sedan Suzanne Ostens Babydrama.

Fotnot. Musikfestivalen  Sound of Stockholm avslutades i går.
Och inte ett ord sägs. Istället: en mjuk matta att rulla på, laserljus i taket, sjalburna barn som klappas på rumpan i takt till ekande techno-claves i offbeat. Och framför allt en puls som dånar (babyöronvänligt förstås) som en upphetsad mammas hjärtslag.
Den lilla ettåringen i lackskor är rejvets rytmsäkra dancing queen. Hon tröttnar aldrig. Inte jag heller.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!