Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hellre en vals

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

På branschtidskriften

Svensk Bokhandels lista över de skönlitterära (inbundna) böcker som sålde bäst i Sverige förra året är sju av tio titlar deckare eller thrillers. Det är inte överraskande. Dock har det inte alltid varit naturgivet att den svenska vitterhetens huvudfåra ska vara just detektivberättelsen. Expressens kulturredaktion la i slutet av 80-talet ner sitt pris till årets bästa svenska deckare, Sherlock, eftersom genren då ansågs så skröplig att den på sin höjd kunde tänkas överleva som hobby för nördiga entusiaster, lite som filateli och modelljärnvägar. Det var, får man nog erkänna, en felbedömning. Hösten 2005 utlyste bokförlaget Forum, bokklubben Månadens Bok och Expressen en romanpristävling. En halv miljon kronor till bästa svenska samtidsroman.

Att vi nu tvingats konstatera

att vi inte lyckats hitta någon vinnare kan, fruktar jag, ha något lite att göra med att kriminalromaner inte fick tävla. Det tycks som om svensk samtidsroman och kriminalroman har blivit närmast synonyma begrepp. I vart fall vågar man gissa att en av orsakerna till deckardominansen på den svenska bokmarknaden är att deckaren tillmötesgår läsarnas längtan efter spegelbilder av svensk vardagsverklighet. Suget efter samtid och berättelser som känns "verkliga" är i och för sig inte unikt för Sverige. Den tyska romanförfattaren Juli Zeh skrev i höstas en artikel med rubriken "Åt helvete med autenticiteten" (DN 8/10) där hon påpekade det paradoxala i att den "hunger efter det omedelbara" som skapats i och av den massmedialiserade citat- och kopiekulturen "nu ska stillas av den mest konstgjorda av alla uttrycksformer - konsten." Det möjligen speciella för Sverige är väl just att hungern här i så hög grad tycks mättas av den om inte mest konstgjorda, så i alla fall hårdast konventionsstyrda och mest mallade av alla samtida litterära uttrycksformer: kriminalromanen.

Paradoxalt är ordet

. Det borde väl finnas andra sätt att närma sig verkligheten på än att dansa foxtrot? I symbios med tv-fiktionen har kriminalromanen gjort ens tidiga tonårs dansgolvshasande till modell för hur verkligheten ska gestaltas. Regelbundna klipp mellan parallella storylines och berättarperspektiv. Ett, två, tre och ihop. Ett, två, tre och ihop. Börjar man inte längta efter lite omväxling? En wienervals kanske? Eller rent av fridans? En av Juli Zehs kollegor, Zadie Smith, har precis låtit publicera en lång essä (Guardian 13/1 och 20/1) där hon pläderar för mer, inte mindre, "autenticitet" i litteraturen. Men motsättningen mellan de två är skenbar. Zeh och Smith använder ordet "autenticitet" i olika betydelser och skriver sig från delvis olika håll in mot samma ståndpunkt: Ett bejakande av romanförfattarens rätt och plikt att i görligaste mån strunta i det förväntade för att istället fabulera fritt. Att två yngre, framgångsrika europeiska författare nu tycker sig behöva säga detta är nog ett symptom på att det trots allt inte bara är i Sverige som det finns gott om litterära poliser.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!