Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Helena Granström

Socialismen kommer inte att rädda klimatet

Skogsbrand på ön Evia i Grekland.
Foto: NICOLAS ECONOMOU/NURPHOTO/SHUTTERSTOCK / NICOLAS ECONOMOU/NURPHOTO/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOC
Förstörelse efter sommarens skyfall i Tyskland.
Foto: FRIEDEMANN VOGEL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Hur ska vi kunna bygga upp ett samhälle som inte förstör sin livsmiljö alls? 

Helena Granström hittar en förebild i det förindustriella samhället.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Hur stoppar vi utsläppen av växthusgaser? Det är en fråga som i princip aldrig ställs. När orden ändå yttras är frågan i regel en annan, försåtligt likartad men med en helt annat innebörd: Inte ”Hur stoppar vi utsläppen av växthusgaser?”, utan ”Hur stoppar vi utsläppen av växthusgaser utan att behöva ändra något i vårt sätt att leva?”

Den första frågan kan, till skillnad från den andra, besvaras helt rättframt: Sättet att få växthusgasutsläppen att upphöra är helt enkelt att upphöra med de verksamheter som orsakar dem. Den andra frågan, däremot, väntar fortfarande på ett övertygande svar. 

De svar som hittills levererats kan ifrågasättas från flera håll. En möjlig kritik grundar sig i en realistisk syn på de så kallade gröna energikällor som enligt sådana visioner ska ersätta de fossila bränslena – energikällor som i nuläget antingen är beroende av fossil energi för att fungera, eller som vid storskaligt bruk skulle ha andra allvarliga negativa konsekvenser för miljön. 

Textilarbetare i Kina.
Foto: Costfoto / TT NYHETSBYRÅN

En annan tar, likt den Nina Björk framförde i DN 18/8, avstamp i tillväxtsamhällets i grunden irrationella logik. Björk pekar på de två motstridiga intressen som snart sagt varje medborgare i den industrialiserade världen utgör spelplats för. Det ena kan formuleras som ”Jag vill ha ett jobb att gå till”, det andra som ”Jag vill ha en värld som går att leva i”. De båda önskemålen är i grunden oförenliga, och så här långt tycks vi av allt att döma vara mer lojala med det förra. ”Så länge våra samhällen kräver minst tre procent tillväxt varje år för att inte hamna i ekonomiska kriser”, konstaterar Björk, ”så länge kommer klimatet också att vara hotat.”

Det är av allt att döma en korrekt iakttagelse – och djupt oroande, med tanke på att en kraftfull ekonomisk recession inte bara skulle innebära ökad arbetslöshet och uteblivna vinster för kapitalinnehavarna, utan med stor sannolikhet också social oro, våldsamheter, svält och död – kanske inte i första hand i vår del av världen, men säkerligen också i den.

Infrastruktur och arbetsmarknad kommer att hotas, liksom energiförsörjningen och den globala handeln i stort.

Givet att vi tar Björks egentligen rätt självklara analys på allvar, blir uppgiften i princip att ställa oss frågan vilken typ av kris vi skulle föredra. Den internationella klimatpanelen IPCC tecknar i sin rapport en bild av tre olika scenarier baserat på de kommande årens utsläpp. 

Vid ett scenario där utsläppen fortsätter att öka som i dag, kommer vi enligt forskarna att få se översvämningar, smältande glaciärer, svår torka och väpnade konflikter om vatten, energiförsörjning och mat, vilket förutspås leda till en kraftig ökning av global migration. Infrastruktur och arbetsmarknad kommer att hotas, liksom energiförsörjningen och den globala handeln i stort. 

Detta scenario framstår dessvärre i dag som det mest realistiska – det internationella energiorganet IEA gjorde tidigare i år bedömningen att koldixioxidutsläppen kommer att fortsätta att öka kraftigt, och inom ett par år kommer att nå nya rekordnivåer trots den senaste tidens pandemisvacka.

Foto: AP / AP
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL
Förödelsen på ön Evia i Grekland efter sommarens skogsbränder.
Foto: NICOLAS ECONOMOU/NURPHOTO/SHUTTERSTOCK / NICOLAS ECONOMOU/NURPHOTO/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOC

Valet tycks, således, stå mellan krig och misär på grund av kollapsad ekonomi och krig och misär på grund av kollapsade ekosystem. När dessa två farhågor ställs mot varandra, måste vi till att börja med ta ställning till IPCC:s oroväckande prognoser. Att ekonomiska kriser har obehagliga konsekvenser förefaller ganska uppenbart, men när det gäller de förutspådda effekterna av en intensifierad klimatrubbning tycks insikten mer formell. Tror vi verkligen på dem?

Valet tycks, således, stå mellan krig och misär på grund av kollapsad ekonomi och krig och misär på grund av kollapsade ekosystem.

För de flesta av oss är nog svaret på den frågan ja – men egentligen borde det räcka med ett kanske för att kunna se det angelägna i att minimera risken för att de blir verklighet. Om vi faktiskt tror på dem i tillräcklig grad för att vilja agera, lär ett ifrågasättande av den tillväxtideologi som i dag är intimt sammanvävd med bruket av fossila bränslen i alla händelser bli nödvändig – nödvändig, men troligen långt ifrån tillräcklig. Oavsett hur mycket Lenin sägs ha vurmat för naturen, har samtliga moderna socialistiska samhällen varit i stort sett lika förödande för sin naturliga omgivning som de kapitalistiska, åtminstone när de har fått chansen. Att tro att enbart ett ifrågasättande av kapitalismen ska utgöra lösningen på klimatproblemen, är att hänfalla åt optimism. 

En bättre underbyggd förebild vore i så fall det förindustriella samhället – men vad vi då talar om är en klart mer genomgripande förändring än den i sig radikala omprövningen av tillväxten som ideologi. Dessutom har det agrara samhället i sig sina problem i termer av hållbarhet: Till de första mänskligt inducerade ekologiska kollapserna hör exempelvis effekterna av erosion. Att utarmade jordar spelade en betydande roll för de tidiga medelhavscivilisationernas fall är ett vedertaget faktum; både Platon och Aristoteles uppmärksammade de negativa effekterna av intensivt jord- och skogsbruk. 

Det är helt enkelt ett samhälle som inte förstör sin livsmiljö alls.

Men, visst. För argumentets skull kan vi föreställa oss ett långsiktigt och ekologiskt hållbart jordbruk som återför näring till marken och understödjer biologisk mångfald – i så fall blir den kniviga frågan snarast vad vi ska göra av de miljontals människor som i dag kan födas med hjälp av mer destruktiva metoder. 

Författaren Jonathan Jeppson tycks vara detta dilemma på spåren när han i DN 24/8 citerar KTH-professorn Staffan Laestadius, som betonar att den omställning vi står inför globalt inte kan ha som huvudstrategi ”att byta energiform och bränsle. Den måste innehålla kraftiga energineddragningar inom hela den mänskliga metabolismen.”

Att framställa klimatförändringarna som enbart en sjukdom hos kapitalismen är, med andra ord, att frammana en bild av det så kallat hållbara samhället som i alltför hög grad liknar vårt eget. Ett i verklig mening hållbart samhälle är nämligen inte ett som förstör sin livsmiljö lite långsammare än det nuvarande, eller mer omärkligt, eller på andra sätt. Det är helt enkelt ett samhälle som inte förstör sin livsmiljö alls. Att avskaffa kapitalismen framstår faktiskt som en enkel uppgift, i jämförelse med att åstadkomma det. 


Helena Granström är författare, fysiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Betydelsen av kärlek”.  



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=90023&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.