Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Helena Granström

Känner apor empati? Vi testar – med elstötar

Eva Meijer.Foto: IRWAN DROOG / WEYLER FÖRLAG
Foto: WEYLER FÖRLAG
Helena Granström.
Foto: JOCKE BERGLUND
Foto: SHUTTERSTOCK
Foto: SHUTTERSTOCK

Skulle vi behandla djuren om bättre om vi visste hur de tänkte och kände?

Helena Granström ser en bok som avslöjar människans självcentrering.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vår kulturs relation till djur är uppenbart ambivalent. Vi namnger och hyser omsorg om de djur vi har närmast oss, samtidigt som vi brutalt utnyttjar andra; läser sagor om björnar, kaniner och vargar för våra barn, samtidigt som vi undanhåller dem all kontakt med verklig vild natur; vi skyddar och ömmar för den gulliga isbjörnsungen, samtidigt som vi utrotar dess artfränder och med fullständig självklarhet tar oss rätten att stänga in den på ett zoo.

I botten av denna tvetydiga hållning finns en ihärdig vägran att erkänna någon annan subjektivitet än den mänskliga; en vägran som också är en förutsättning för att vi ska kunna förfara med vår icke-mänskliga omvärld som vi gör. Darwin må ha kullkastat idén om människans gudagivna särart, men han förmådde inte rubba uppfattningen om hennes överlägsenhet: Är människan ett djur bland andra, är hon likafullt det enda som kan förhålla sig till framtiden, hysa komplexa känslor och till och med föreställa sig sin egen död.

Och, förstås, det främsta av alla bevis för människans suveränitet: Vi har ett språk. Är det något som skiljer oss från djuren är det vår förmåga till symboliskt tänkande och kommunikation.

Eller?

Hennes ärende i denna bok är en genomlysning av forskningen kring djurs språkliga kommunikation.

Knappast, om man får tro den holländska författaren och musikern Eva Meijer, vars bok ”Djurens språk. Det hemliga samtalet i naturens värld” nu finns på svenska. På korrekt och glanslös prosa redovisar Meijer här outtröttligt exempel efter exempel på motsatsen: Vissa bläckfiskar kommunicerar med system av färgsignaler som kan delas in i kategorier motsvarande våra ordklasser, och har en grammatik.

Schimpanser använder sig av en varierad uppsättning gester och röstljud med specifika innebörder. Kråkor har en mycket precis och bred repertoar av betydelsebärande åtbörder, kan minnas specifika människoansikten i åratal, och håller likvaka för sina döda. Myror leker, liksom kackerlackor.

Lankesiska elefanter.Foto: SHUTTERSTOCK

Meijer är utbildad filosof, och hennes ärende i denna bok är en genomlysning av forskningen kring djurs språkliga kommunikation. Det handlar både om deras inbördes utbyten, och deras ansträngningar för att göra sig förstådda i relation till människor (ansträngningar som ofta är konsekvensen av att samma människor förvägrar dem kontakt med deras artfränder). Hennes projekt består med andra ord i att finna vetenskapliga ingångar till den föregivet ointagliga bastion som den mänskliga språkligheten utgör. 

Bland annat genom att kritiskt granska de givna kriterierna för vad som ska betraktas som ett språk: Är det exempelvis inte bara vår egen oförmåga att uppfatta och tolka färgmönster och kemiska signaler som ligger till grund för antagandet att sådana uttryckssätt inte kan utgöra medel för komplex symbolisk kommunikation?

Meijer återger skeenden där djur agerat på ett sätt som tydligt vittnar om en känsla för rätt och fel.

Nästan lika central för idén om människans unicitet som språket, är föreställningen om särarten i hennes relation till sin egen död. Också här bjuder Meijer på ett antal exempel som bör få oss att ifrågasätta våra antaganden; utöver kråkor – som liksom korpar, skator och flertalet andra fåglar håller sammankomst hos döda gruppmedlemmar – kan nämnas elefanter, som inte bara vakar över och smeker döende släktingar, utan också begraver dem under jord och löv efter att de dött, och återvänder till platsen för deras död många år framöver.

Makakapa i väntan på att bli försöksdjur.Foto: JOCKE BERGLUND

Inte heller förmågan till empati och moraliska ställningstaganden, en annan egenskap som traditionellt ansetts unik för människan, tycks på något betydelsefullt vis skilja ut oss från djuren, åtminstone inte på ett sätt som talar till vår fördel. Meijer återger skeenden där djur agerat på ett sätt som tydligt vittnar om en känsla för rätt och fel; hon berättar om apor som återbördat förlorade barn till deras föräldrar och försökt hjälpa skadade fåglar att flyga, och nämner att individer av flera arter regelmässigt hjälper varandra att skaffa föda, och skyddar och tröstar sjuka eller skadade medlemmar i flocken.

Vidare rapporterar hon att ”råttor och rhesusapor vägrar äta om det innebär att en artfrände får en elstöt.” Begrunda denna sista mening, och begrunda vad den avslöjar om empatin hos den mänsklighet som formulerat den.

Som författaren själv konstaterar bör vi inte fastna i frågan om huruvida djurens kommunikationssystem är språk – utan i stället försöka förstå vad de faktiskt säger.

En svaghet hos Meijers bok är möjligen just att den konflikt som föreligger mellan den språkliga människan och den talande omvärld som hon så systematiskt arbetar för att tysta, aldrig tillåts att framträda som fullt så plågsam som den faktiskt är. Inte heller vittnar författarens exempel på framgångsrik samexistens och kommunikation över artgränserna om några djupare insikter: här nämns lösdrivande hundar som åker tunnelbana och kaniner som går fria inomhus hemma hos en excentrisk dam. Men civilisationskritisk analys är, kan man invända, inte heller Meijers ambition.

Behållningen av textens massa av sakligt uppräknade exempel är i stället att de genom sin blotta mängd förändrar min blick på världen: Det är så mycket som pågår i den som jag varken uppfattar eller förmår att uttyda. Om dessa skeenden är av formellt sett språklig natur eller ej måste sägas vara sekundärt. Som författaren själv konstaterar bör vi inte fastna i frågan om huruvida djurens kommunikationssystem är språk – utan i stället försöka förstå vad de faktiskt säger.

SAKPROSA

EVA MEIJER

Djurens språk

Översättning: Johanna Hedenberg

Weyler förlag, 220 s.

Läs också Helena Granströms uppskattade text om den så kallade fem-minuters-metoden HÄR.

Helena Granström är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är Standardmodellen.

 

Obekväma sanningar om skolan