Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Helena Granström

Hon gör rymden till både storpolitik och lek

Maria Küchen. Foto: ULRIK FALLSTRÖM / NOK
Foto: N&K
Helena Granström. Foto: Expressen / OLLE SPORRONG

I år är det 50 år sedan Neil Armstrong tog mänsklighetens första kliv på månen. 

Helena Granström ser den inre och yttre rymden flätas samman i en ny bok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vad är en rymdfärd? Är det ett uttryck för människans inneboende vilja att på en gång kartlägga och erövra världen; en högteknologisk förlängning av det kolonialistiska projektet att lägga nya territorier under sig?

Eller, ska det snarare förstås som ett utforskande av människan själv, en expedition för att utvidga inte främst de yttre gränserna, utan de inre? Kanske är rymdfärdens yttersta motiv att överskrida den mänsklighet som formats av luft och ljus, av närvaron av djur och växter och av dagars, nätters och årstiders växlingar – helt enkelt genom att föra den till en plats där ingenting av detta finns.

Det människan gör när hon rör sig ut ur atmosfären är att leka.

Författaren Maria Küchen erbjuder i sin nyutkomna ”Rymdens Alfabet”, en lexikografiskt upplagd essä om människan och rymden, flera möjliga svar på denna fråga. Men ett av dem genljuder starkare än de övriga: Rymdfärden är en lek.

Att färdas ut i rymden innebär enorma umbäranden: En rymdresenär tvingas uthärda fysisk rörelsebegränsning, extrema temperaturer, hård psykisk press och påverkan på i princip alla kroppsliga funktioner. Risken för att mista livet är överhängande. Och ändå: Det människan gör när hon rör sig ut ur atmosfären är att leka.

Filmernas, sångernas och böckernas hjältemodiga karaktärer smälter samman med de verkliga människor som en gång utförde dessa uppdrag.

Vilket på sätt och vis innebär att de andra svaren är lika giltiga: Att färdas ut i rymden är ett utforskande utåt och ett utforskande inåt. Precis som leken är rymden en plats för överlagring av yttre och inre, ett landskap där fakta och föreställning oupplösligt tvinnas samman, och där frågan om vad som är verkligt får ny innebörd.

Eugene A. Cernan tar en månpromenad, december 1972. Foto: NASA HANDOUT / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Detta manifesterar sig tydligt i populärkulturens gestaltning av rymdfärderna, i synnerhet av Apolloprojektets månlandningar – en gestaltning som tränger in i och grumlar den historiska verkligheten, påverkar och påverkas av den, och slutligen blir en del av den. Filmernas, sångernas och böckernas hjältemodiga karaktärer smälter samman med de verkliga människor som en gång utförde dessa uppdrag; känslorna som de hyste eller inte hyste, repliker som fälldes eller inte fälldes – inte ens de själva tycks till slut förmögna att avgöra skillnaden.

Lufttrycket dödar den som saknar rymddräkt på sekunder.

I ”Rymdens Alfabet” är det just detta växelspel mellan fiktion och fakta, mellan inre och yttre realitet, som framstår som det verkligt storartade med rymdfarten. I och med månlandningen 1969 fick människans uråldriga föreställningar om att beträda en annan himlakropp fysisk gestalt: ”Det mest fantastiska med Apolloprojektet”, skriver Küchen, ”var att sagan blev sann.”

Mer än något annat, tycks Küchen mena, är rymden en berättelse, lika episk som den är skrämmande. Det är en berättelse som inbegriper rymdkapplöpningar, storpolitik, tech-entreprenörer, ekonomisk konkurrens och industriell produktion, men som inte går att begränsa till något av detta.

Neil A. Armstrong, Michael Collins och Edwin E. Aldrin Jr, 1969. Foto: NASA/POLARIS

Inte heller beskrivs den fullt ut av den kolonisatoriska aspekten av rymdresorna, som i vår samtid tonar fram som ett allt mer bärande motiv för verksamheten, med tanke på hur vi systematiskt undergräver förutsättningarna för vår överlevnad här på jorden.

Planerna på att kolonisera Mars är ett tydligt uttryck för detta, men som Küchen noterar är framgången långt i från given: Lufttrycket dödar den som saknar rymddräkt på sekunder, atmosfärens koldioxid på minuter, kylan på några timmar – och då har man inte ens tagit hänsyn till planetens kvävande, giftiga damm.

Redan i dag är nedskräpning ett allvarligt problem i rymden.

Kosmisk migration är med andra ord inte ett omedelbart lockande företag, och dessutom inställer sig en uppenbar fråga: Om vi i framtiden tvingas lämnar jorden på grund av vårt eget destruktiva levnadssätt, vad är det som får oss att tro att det skulle bli annorlunda någon annanstans? Redan i dag är nedskräpning ett allvarligt problem i rymden: så stora mängder mänskligt avfall ligger i bana runt jorden att det hotar att krocka med nya farkoster som skjuts upp. Vad detta antyder om sannolikheten att vi ska handskas mer varsamt med en koloniserad planet än med den jord som i nuläget de facto är vårt enda hem är knappast uppmuntrande.

Harrison H. Schmitt, december 1972. Foto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN/ NTB SCANPIX

Men kärnan i Küchens framställning är alltså inte denna, utan en helt annan – en som har att göra med människans dubbelhet, hennes oförlösta längtan, hennes existentiella ensamhet. Liksom med hur denna ensamhet i ögonblick kan snudda vid sin motsats; en jublande känsla av hemmahörighet i ett oändligt, ödsligt, outgrundligt kosmos.

Aldrig blir människans mänsklighet så tydlig som när hon avlägsnas från allt som vanligtvis skänker begreppet dess innebörd.

Michael Collins, den astronaut som lämnades ensam kvar i kommandomodulen medan hans kolleger genomförde historiens första månlandning, har återkommande beskrivits som världens ensammaste människa – där satt han hjälplöst kretsande kring månen, med jorden som en avlägsen hägring bakom sig, medan hans två kamrater försvann ut i det iskalla mörkret för att kanske aldrig återvända.

Den beskrivningen ligger mycket långt ifrån Michael Collins egen; vad han senare skulle ge uttryck för var i stället en känsla av förhöjt medvetande, tillfredsställelse, tillit och förväntan. Kanske en upplevelse besläktad med den som beskrivits av hans kollega Edgar Mitchell, den sjätte mannen på månen, och som knappast kan kallas något annat än existentiell hänryckning: ”Plötsligt insåg jag att molekylerna i min kropp och molekylerna i rymdskeppet och molekylerna i den övriga besättningens kroppar hade uppstått i en uråldrig generation av stjärnor, och det var en omtumlande känsla av enhet, av sammanhang, det var inte ”de och vi” utan ”detta är jag, detta är allt, allt är ett” och det följdes av extas, en känsla av ”wow, åh min Gud, ja”, ett gudsmöte.”

Edgar Mitchell (1930-2016). Foto: NASA/HANDOUT / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Aldrig blir människans mänsklighet så tydlig som när hon avlägsnas från allt som vanligtvis skänker begreppet dess innebörd. Kanske är det i detta faktum man måste ta sin utgångspunkt för att förstå vårt komplicerade förhållande till rymden, ett förhållande som fått en kunnig, innerlig och stilistiskt genomförd gestaltning i och med Küchens bok.

ESSÄ

Maria Küchen

Rymdens alfabet

Natur & Kultur

416 s.

Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är romanen ”Standardmodellen”.