Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Helena Granström

Genusdebatten gör mig skräckslagen

Deltagare under en Pride-parad i Buenos Aires i november 2021.
Foto: Natacha Pisarenko / TT NYHETSBYRÅN
Helena Granström.

Efter regeringens förslag om en ny könstillhörighetslag skrev Rebecca Selberg att samhället befinner sig i en genuskris.

Helena Granström replikerar och efterlyser ett svar på frågan vad det innebär att känna sig som ett visst kön.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPLIK. Jag känner mig till hälften skräckslagen, till hälften fascinerad, över att i den debatt som följt på regeringens förslag om ny könstillhörighetslag ha utmålats som en som är självömkande och förnekar transkvinnors identitet (DN 20/11), sprider myter om våldsamma transpersoner (GP 18/11), styrs av min egen rädsla (Aftonbladet 19/11), befarar samhällets sönderfall som en konsekvens av transpersoners frigörelse (Expressen 17/11) och som Rebecca Selberg (Expressen 23/11) nu tycks mena, hävdar att en riktig kvinna definieras av en viss storlek på sina behag. (Att jag inledde min förra text med orden ”Kvinnor har bröst och vagina” var, som den som fortsätter till nästa mening borde kunna inse, inte att förfäkta denna ståndpunkt, utan att diskutera den kraftiga förskjutning som tolkningen av den har genomgått under kort tid.)

Att Selberg dessutom ser sig nödgad att erbjuda en grundkurs i skillnaden mellan kön och genus är på samma sätt både glädjande och lätt bisarrt, eftersom det är just denna distinktion som utgör utgångspunkten för min tvekan kring det lagförslag som regeringen nu lagt fram. 

Jag uppfattar frågan om transpersoners situation och rättigheter som högst angelägen att diskutera – liksom, för övrigt, konsekvenserna för barn som behandlas för könsdysfori, ett ämne som bland annat avhandlas i veckans avsnitt av SVT:s ”Uppdrag granskning”. Men i inget av dessa fall tror jag att jag har så mycket mer att tillföra debatten än någon annan – och i synnerhet inte mer än de som är direkt berörda. 

Om det inte har med den biologiska kroppen alls att göra, vad har det då med att göra?

När regering, vårdinstanser, myndigheter och opinionsbildare talar om för mig att en persons kön, inklusive mitt eget, definieras som det personen i fråga ”känner sig som” måste jag emellertid – som medborgare, om inte annat – undra: Vad betyder det? Vad betyder det att känna sig som en kvinna, eller som en man? Om det inte har med den biologiska kroppen alls att göra, vad har det då med att göra? Jag känner mig som kvinna eftersom jag känner mig lite extra omhändertagande och undergiven? Jag känner mig som man eftersom jag känner mig som att jag passar som familjefar? 

Handlar det om sociala roller – de som, precis som Selberg konstaterar, är högst föränderliga och beroende av tid och kultur? I så fall tycks hormonbehandling och kirurgiska ingrepp vara en ganska brutal metod för att anpassa kroppen till den sociala normen. Handlar de om en essens som överskrider både biologiskt kön och genus – och står detta i så fall inte i direkt strid med den position Selberg försvarar, att det inte i nämnvärd utsträckning finns något ”naturligt beteende” knutet till reproduktiva organ?

När Selberg skriver att människor världen över nu ”börjar ifrågasätta den ordning vi länge tagit förgiven, att våra känslor, begär och identiteter – sättet vi uttrycker oss som könade individer – ska ligga i linje med A eller B, äggproducent eller spermieproducent” blir jag också förvirrad – är det inte just strävan efter att få kön och genus att bli kongruenta som är strävan för de som genomgår en könskorrigerande behandling, och som det nya sättet att förstå kön i viss mån vädjar till?

Jag har vid ett flertal tillfällen, i denna och tidigare debatter, ställt frågan om vad det innebär att känna sig som ett visst kön – och är helt öppen för att jag, som vissa av mina meningsmotståndare inte varit sena att antyda, är alltför oupplyst, cis-privilegierad och reaktionär för att förstå svaret. Men om så är fallet vet vi inte, eftersom jag ännu inte har sett tillstymmelsen till ett svar.



Helena Granström är författare, fysiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



Får man sälja grejer med barn?

KULTURKRIGET. Anitha Clemence och Nanna Olasdotter Hallberg debatterar influencers användning av barn och det stora sociala experimentet Instagram.