Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Helena Granström

Ett enda råd till en blivande mor

"A goodnight hug" av den brittiska impressionisten Mary Cassatt (1844-1926). Foto: Mary Cassatt / Wikimedia Commons
Helena Granström. Foto: Sofia Runarsdotter/Weyler

Att ta hand om ett barn är att ta hand om sig själv.

Helena Granström skriver om att lyssna på sin längtan efter närhet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | MORS DAG. När blev jag mamma?

Var det när jag låg på rygg om kvällarna, med händerna över magens hårt spända skinn, och sjöng för det barn jag då ännu knappast förstod var ett barn?

När jag senare tryckte min hand mot magen och inifrån mig, innanför huden, kände en annan, mindre hand tryckas mot min?

Var det när detta barn så slutligen lämnade mig, slank ur mig, ur sin fars grepp och tumlade ut på det fläckade lakanet; samtidigt som barnmorskan rusade in genom dörren?

Var det när jag fick barnet i mina armar, höll det mot bröstet; blev jag mamma medan jag upprymd vankade fram och tillbaka i köket med barnet i famnen och blodet – barnmorskan och fadern torkade upp det – droppande ur mig mot golvet?

Något av detta, allt detta, gjorde mig till mamma. Vad gjorde det mig till? Att det förändrade mig är alldeles klart. Förvandlade mig?

Att bli mamma återgav mig tilliten till min egen känsla: Det jag kände inför mitt barn var inte godtyckligt, det var meningsfullt. Det var meningsfullt i samma bemärkelse som att äta och sova, bar på betydelse av ett slag som inte är möjlig att ifrågasätta utan att ifrågasätta det betydelsefulla med att leva.

När det kändes fel att lägga ned barnet, lade jag inte ned barnet.

Eftersom det kändes fel att lämna det, lämnade jag det inte.

Jag lyssnade till min känsla, eftersom alternativet framstod som fullständigt skräckinjagande: Om jag inte lyssnade till den, vad skulle jag lyssna till då?

 

LÄS MER – Linda Skugge: Barnet – en kärlekshistoria som tar slut 

Närheten avtar

Den intensiva, oupphörliga närhet som jag hade med barnet under dess första tid skulle kunna tolkas som kvävande och självupptagen: det var den inte. Den var fullkomligt självklar.

Och, framför allt: Den förändrades. Allt eftersom barnet växte, utvecklades också min känsla, så att jag slutligen lade ned det, släppte det, lämnade det ifrån mig. Jag upplevde att barnets behov och mina känslor var olika aspekter av någonting större, en helhet som existerade oberoende av oss båda.

Att ha livsomständigheter som tillåter ett bejakande av känslan är förstås ett privilegium. Men sällan är det ett oreflekterat privilegium; i många fall skulle man lika gärna kunna kalla det ett val.

Innan mitt första barn gjorde mig till mamma, hade jag ägnat flera år åt att tänka, skriva, tala om barn. Men i relation till dessa barn var jag inte en mor; det barn som jag tänkte, skrev och talade om var jag själv.

 

LÄS MER – Helena Granström: Camilla Läckbergs uppfostransknep får mig att tänka på Trump 

Råd till blivande förälder

Om jag skulle formulera ett enda ledord för en blivande förälder skulle det vara detta: Du är själv ett barn. Bara genom att vidkännas det inom sig själv som har behov som man inte kan tillgodose på egen hand, som längtar efter omhändertagande och villkorslös kärlek och som i stunder kan uppfyllas av bråddjup förtvivlan, kan man förmå att möta en varelse som vänder sig till en själv med alla dessa bottenlösa begär.

Ett barn är inte en vuxen: För det verkligt lilla barnet är ”borta nu” och ”borta för alltid” samma sak. Men en vuxen är i viss mening ett barn, i bemärkelsen att också en vuxen är en människa, och därmed uppfylld av all den mänskliga längtan som vi i bästa fall kan erkänna hos barnet, men som vi sällan förmår se hos oss själva.

När jag tagit hand om mina barn, har jag upplevt att jag tar hand om mig själv; att tillfredsställa deras behov har varit att också påminna mig själv om att en ömsint, givande omvärld är möjlig. Samtidigt är det ur denna givandets ständiga tillgänglighet som moderskapets kanske svåraste konflikt uppstår: Konflikten mellan att alltid finnas till hands och att så småningom vägra göra det; att under en tid ge upp sina önskningar utan att ge upp sig själv, och att senare successivt vinna dem åter.

 

LÄS MER – Helena Granström: Moderskap har blivit liktydigt med förtryck 

Moderskap och lycka

Det finns inga skarpa gränser: Att amma en treåring är något annat än att amma en nyfödd, att som mor lämna ett spädbarn något annat än att lämna det barn som är moget nog att ha skapat självständiga, trygga relationer med andra vuxna. Men vari består skillnaden, och när övergår det ena i det andra?

Svaret är att det enda som kan avgöra det är den egna känslan, och kanske är detta moderskapets på en gång största utmaning och mest kraftfulla potential: Att återvinna en känsla som, till skillnad från den som enbart söker undvika obehag eller maximera den egna lyckan, varken hotar eller trivialiserar mänskligheten, utan i djupaste mening vägleder den.

 

Helena Granström är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Det som en gång var".

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Eric Schüldt om podcastrevolutionen. Kultur-Expressen finns också som podcast. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!