Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Helena Granström

Din röst avslöjar mer om dig än du tror

Ulf Karl Olov Nilsson.Foto: ANNIKA VON HAUSSWOLFF / NORSTEDTS
Foto: NORSTEDTS / NORTEDTS
Helena Granström.

Din röst avslöjar kanske avslöjar mer om dig är alla ord tillsammans?

Helena Granström ser en essä som går loss på joller, skrik och pip.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Min barnmorska hade i princip bara en enda regel, men den var ovillkorlig: Under förlossningen får du gärna skrika, instruerade hon mig, du får stöna, vråla, frusta, vad du vill – men det är en sak du inte får göra. Du får under inga omständigheter pipa.

Jag frågar mig vad poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson skulle tycka om den regeln. Med största sannolikhet skulle han gilla den, för är det något han uppvisar i sin nyutkomna essä ”Röstautograferna”, så är det en förståelse av att rösten är omöjlig att separera från människan som talar med den. Skillnaden mellan en lyckosam och en olycksdrabbad barnaföderska skulle mycket väl kunna vara ett pip.

Men lika gärna som rösten kan bidra till att skapa den talande, kan den förstås avslöja henne. Rösten kan aldrig på förhand veta exakt vad den kommer att säga och detta, konstaterar UKON, är ett skäl till att ”alla människor, om så ofrivilligt, är poeter”.

Skriker jag bara tillräckligt högt så kommer rösten likafullt att penetrera deras kroppar.

Och förövare, vill jag tillägga, för ju längre jag kommer i min läsning, desto mer övertygad blir jag: Detta att tala, är det inte egentligen något ganska obscent? Min röst som väller fram ur mig –”från ett osynligt ställe, ett högst vagt och ogripbart inre” – och tränger in i andra människor som är oförmögna att värja sig. 

Deras skyddslösa öron kan inte ens blunda; de skulle kunna föra sina händer till dem, men skriker jag bara tillräckligt högt så kommer rösten likafullt att penetrera deras kroppar. Likt en kroppsvätska rinner rösten ur mig, och likt en kroppsvätska blandar den sig med lyssnarens tankevärld till ett rikt och dunkelt sekret.

Jag skulle kunna fortsätta. Men, det behöver jag inte, för UKON har gjort det åt mig. Redan i och med den inledande utläggningen av poesiuppläsningars speciella anspråksfullt likgiltiga tonfall, ”the poet voice”, står det klart att vi i rösten har att göra med en kraft som den talande människan bara till del behärskar, på samma sätt som hon bara till del behärskar sig själv. 

Att UKON är både psykolog och psykoanalytiker måste i sammanhanget ses som en tillgång.

Detta redan innan en åldrad dansk kulturpersonlighet har dött i författarens armar, en vuxendöv far talat ur högtalarna på en krånglande kassettbandspelare och en patient visat sig ha djävulen vid sin sida. 

Författarjaget spricker i ”Röstautograferna” fram lite på samma sätt som jaget spricker fram i rösten hos en talande – oväntat, kanske en smula olägligt, inte sällan lätt genant: rösten ”säger alltid mer än vad man vill”, och som varje författare vet är detta inte mindre sant om litteraturen.

Att UKON är både psykolog och psykoanalytiker måste i sammanhanget ses som en tillgång, för de om några måste väl vara poeter: lika uppmärksamma just på det outsagda som ekar i allt det som sägs, som på det som sägs i stället för allt annat som lika gärna hade kunnat sägas.

Jag hörde ett djur skrika, och förstod att det djuret var jag.

Och dessutom: Medvetna om att också det mest förfinade och avancerade vuxna tal bär på ett stråk såväl av spädbarnets meningsbefriade joller som av dess skrik; det vill säga, att också den vuxnes röst har en klangbotten av omättligt begär. ”Vad vi än säger kommer det att tolkas som en överdrift, men vara en underdrift”, skriver författaren, och jag är alldeles säker på att han har rätt.

Så vitt jag kan minnas födde jag mitt första barn mer eller mindre under tystnad – inga pip, men heller inga vrål – men vid min andra förlossning trängde det fram: Ett obegripligt, främmande rytande från botten av mig själv. Jag hörde ett djur skrika, och förstod att det djuret var jag. Kanske är detta, slår det mig, den sanna innebörden av att hitta sin röst.

ESSÄ

ULF KARL OLOV NILSSON

Röstautograferna

Norstedts, 197 s. 

Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Standardmodellen”. I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Karolina Ramqvist samtalar med Daniel Sjölin om livet, nya romanen och skrivarskam.