Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Helena Granström

Det handlar om idén om kön – inte transpersoner

Helena Granström.
Foto: OLLE SPORRONG
Isobel Hadley-Kamptz.
Foto: OLLE SPORRONG
Sam Holmqvist.
Foto: Anna Wettergård

Helena Granström svarar sina kritiker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Något som framgår av den debatt som följt på utgivningen av Kajsa Ekis Ekmans bok ”Om könets existens” – och kanske extra tydligt av Sam Holmqvists och Isobel Hadley-Kamptz inlägg på denna sida – är att det är mycket svårt att åstadkomma något som liknar ett intellektuellt samtal om hur vi ska förstå begreppet kön. 

Faktum är att den prunkande buketten av härskartekniker i Holmqvists och Hadley-Kamptz texter ger mig en aning om att inte ens de tjugofem år av transaktivism eller tjugofemtusen poäng genusvetenskap som de båda har på meritlistan skulle räcka för att bevärdiga mig med ett svar som gör skäl för ordet idédebatt – om jag av dessa inte också drog vad skribenterna anser är den rätta slutsatsen, närmare bestämt att min könstillhörighet är något som jag definierar själv. 

Begreppet går uppenbart bortom könsbundna egenskaper på statistisk nivå.

Men jag anser att förändringen av innebörden hos begreppet kön från att vara något som i princip enbart sitter mellan benen, till att vara en inre upplevd identitet, är tillräckligt djupgående för att tillgången till ett kritiskt samtal om den inte ska vara förbehållen ett litet fåtal, särskilt som den berör långt fler än de som uppfattar sig som trans. 

Varför inte därför utgå från den bestämning jag själv ges i detta nya könsschema, nämligen cisperson? Termen innebär att de fyra komponenterna i min könstillhörighet antas sammanfalla: biologiskt kön, juridiskt kön, könsuttryck och könsidentitet. 

Jag har med andra ord kvinnliga fortplantningsorgan, kvinnligt personnummer, klär mig och uppträder som kvinnor brukar, och känner mig dessutom som en kvinna. Och det är just här som jag menar att vi behöver stanna upp. Medan ”könsuttryck” kan antas beskriva det som enligt föränderliga kulturella normer anses normalt för en person av ett visst kön, är ”könsidentitet” något annat – men vad? 

Begreppet går uppenbart bortom könsbundna egenskaper på statistisk nivå, för att i stället närma sig en sorts metafysisk essentialism på individnivå, som om kvinnor i alla tider burit på en kärna av sann kvinnlighet, oberoende av de skiftande föreställningar som omvärlden knutit till deras kön. 

Min cisidentitet framstår vid närmare påseende som rätt bräcklig.

Själv tillbringade jag min barndom med att klättra i träd ihop med pojkar, doktorerade i matematik på en institution befolkad av nästan uteslutande män och känner mig de sällsynta gånger jag tar på mig kjol och högklackat ofelbart utklädd – det enda utpräglat kvinnliga som jag kan påminna mig att jag har gjort är att föda två barn, men det är ju någonting jag har gemensamt med många transmän. Min cisidentitet framstår vid närmare påseende som rätt bräcklig.

Vilket emellertid varken gör till eller från för min åsikt att det är en självklarhet att transpersoner, liksom alla andra, ska garanteras fullgod vård och skydd från våld. Men att likt Hadley-Kamptz försöka leda i bevis att detta enbart kan åstadkommas genom att ett helt samhälle omdanar sin syn på kön till någonting oberoende av den fysiska kroppen är i bästa fall förhastat, i sämsta fall intellektuellt ohederligt. 

Idén om kön som en subjektiv upplevelse går långt utöver frågan om transpersoners rättigheter, och står i direkt konflikt med den uppfattning som under lång tid varit den vedertagna, nämligen att det inte existerar någon inre essens oupplösligt knuten till könsdelar, vare sig befintliga eller önskade. Om vi nu står i begrepp att överge detta synsätt, borde det åtminstone inte ske utan en seriös debatt. 





Helena Granström är författare, fysiker och medarbetare på Expressens kultursida.



 Lyssna på Expressen nya mediepodd

https://embed.radioplay.io?id=83893&country_iso=se

Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind tar er med bakom kulisserna i medievärlden och fångar upp snackisarna. Varje vecka med en spännande gäst.