Helena Granström
KULTURDEBATT | METOO. Många av de vittnesmål som #metoo-rörelsen frambringat befinner sig oändligt långt bortom något som liknar normala uttryck för erotiskt intresse: Inte ens en framstående manlig skådespelare kan föreställa sig att någon kan uppskatta att få höra att de ska bli ”knullade med morfarskuken i varje hål”. Att sticka in handen i någons byxor eller uttala sig om hennes bröst inför gemensamma kolleger handlar med alla rimliga definitioner av begreppen inte om attraktion och åtrå, utan om aggressivitet och makt.
Taktlöshet må vara taktlös, men den måste inte vara misogyn.
Men det finns också händelser som är mindre entydiga, och därför också svårare att infoga i en strukturell analys. Huruvida en hand på mitt ben är en uppskattad invit eller ett obehagligt övertramp avgörs inte bara av handen, utan av om jag önskar den där – och man behöver inte vara en kulturman för att tycka att sådant faktiskt inte alltid är helt uppenbart. Att göra en felbedömning och därmed placera en oönskad hand på någons ben må vara taffligt – men det är svårt att tänka sig något sammanhang där det inte vore ännu taffligare att fråga först: ”Ursäkta, går det bra att jag lägger min hand på ditt lår?” Taktlöshet må vara taktlös, men den måste inte vara misogyn.
Det är inte svårt att konstatera att den absoluta merparten av de handlingar som vi nu hört beskrivas är över gränsen, men desto svårare att bestämma var denna gräns faktiskt går: Jag kan inte tänka mig något sexuellt närmande som inte, om det är ovälkommet, skulle kunna tolkas som ett ofredande. Att hävda att det som avgör är hur mottagaren upplever det är nog att göra det för enkelt för sig: Skillnaden mellan att vara och inte vara en förövare kan inte enbart vara dagsformen eller den personliga historien hos den man approcherar, inte heller om ens intresse råkar vara besvarat eller ej.
LÄS MER: Jens Liljestrand: Vi vill ha beröm – för att vi inte våldtar
Sexuella fantasier
Precis som ilskan över det sexuella förtryck som visat sig vara en närmast universell kvinnlig erfarenhet i värsta fall riskerar att leda till en tolkning av varje sexuellt laddad handling i termer av maktutövning, riskerar den också att kantra över i en sorts generaliserat fördömande som omfattar inte bara beteenden, utan också lust. En sammanblandning av vilja och handling, med andra ord; som om en rät linje löpte mellan själva önskan om att ta någon på brösten till att faktiskt göra det, eller säga inför hela arbetsplatsen att man vill det – och själva impulsen att vidröra någons bröst därmed vore ett uttryck för kvinnoförakt. Det finns ingen sådan rät linje, liksom ingen heller med nödvändighet löper från sexuella fantasier om underordning och tvång till verklig våldtäkt, så länge man – och detta är förstås helt avgörande – är förmögen att inse att objektet för ens fantasier på samma gång är ett kännande subjekt i egen rätt.
Jag har många gånger ansträngt mig för att lyssna på en mans utläggningar om ett eller annat, medan jag oupphörligt fantiserat om hans kön.
Jag tror att det är värt att påminna sig om att män inte är ensamma om impulser av en typ som inte omedelbart bör omsättas i handling: Jag har många gånger ansträngt mig för att lyssna på en mans utläggningar om ett eller annat, medan jag oupphörligt fantiserat om hans kön. Jag har diskuterat män och vad jag skulle vilja göra med dem med både manliga och kvinnliga bekanta, jag har känt en intensiv lust att tafsa på min snickare, jag har träffat flera kolleger som jag mer än gärna skulle trycka upp mot en vägg och klä av nakna. Skillnaden mellan mig och Martin Timell är med andra ord inte graden av förfining hos våra begär, utan vilken rätt vi uppfattar oss ha att tvinga dessa begär på andra, och hur intresserade vi är av omgivningens respons. Till skillnad från den förmodligen allmänmänskliga förkärleken för snusk, är detta med stor sannolikhet en könsrelaterad fråga.
LÄS MER: "Dirigentväldet är farligt för unga kvinnor"
Våldtäkt och sex
Problemet med att samla våldtäkter, arbetsplatstrakasserier och den där oönskade handen på låret under samma ingress, är att man då möjligen förväxlar något som är ett ganska mänskligt uttryck för sexualitet – om än i kontexten av en strukturell manlig överordning – med någonting helt annat. Och problemet med att dessutom inte bara fördöma dessa fenomen, betraktade som uttryck för sexuella impulser, utan också impulserna i sig, är att man underskattar komplexiteten hos det som verkligen gör skäl för att kallas sexualitet.
LÄS MER: Martina Montelius om #tystnadtagning: Hur kan kvinnor vara värda så lite?
Helena Granström är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Det som en gång var".