Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Hela världen ligger sjuk i Ferrantefebern"

Expressen Kulturs medarbetare Per Wirtén.Foto: Ylwa Yngvesson
"Lenu och Lina växer upp i en grym del av Neapel."Foto: Shutterstock / SHUTTERSTOCK
"Våldet rör sig som ormar i gräset."Foto: Francesca Sciarra/Shutterstock / SHUTTERSTOCK
"Successivt utvecklar Ferrante en småpratig stil som bidrar till upplevelsen av närhet."Foto: / NORSTEDTS

En epidemisk läsfeber härjar just nu världen över, tack vare pseudonymen Elena Ferrantes mästerliga romansvit.

Per Wirtén smittas återigen av ett rafflande feministiskt epos om två kvinnors liv i Neapel genom 60 år.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

ELENA FERRANTE
Min fantastiska väninna
Översättning Johanna Hedenberg
Norstedts, 335 s.

Förra året läste jag Elena Ferrantes fyra Neapelromaner i engelsk översättning och blev kidnappad. Genom 1700 sidor levde jag tätt sammanpressad med de båda kvinnorna Lenu och Lina, från att de föddes 1946 i Neapels fattigkvarter till den dag 60 år senare då Lenu med upptänd vrede började skriva om deras komplicerade liv. De invaderade mig. Jag läste helt försvarslös. De blev mina vänner. Jag fick Ferrantefeber.

Nu finns äntligen första delen på svenska i Johanna Hedenbergs härligt lätta översättning och jag har drabbats av samma feber en gång till. Jag försökte göra motstånd den här gången, hålla berättelsen på distans, anteckna, äta Alvedon, sova länge - men det hjälpte inte. Erfarenheten delas av många. Uppståndelsen kring Neapelromanerna har växt som en epidemi utan vaccin.

Spekulationerna om vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante är ett trist sidospår. Mer spännande är valet av namn. I min bokhylla finns en självlysande diagonal från Elena Ferrante till Elsa Morante. Jag gissar att den språkmelodiska likheten är avsiktlig. Det finns beröringspunkter med Morantes klassiska "Historien" från 1974 som slutade efter kriget med de ödesmättade orden " ... och historien går vidare ...". Just där tar Ferrante nu över med sin berättelse om hur historien fortsatt att misshandla människorna.

Växer upp i Neapel

Lenu och Lina växer upp i en grym del av Neapel. I "Min fantastiska väninna" är deras värld ännu begränsad till de mörka lägenheterna och trånga gatorna där fattigdomen och manlighetens hederskontroll inskränker friheten. Våldet rör sig som ormar i gräset. "Att göra andra illa var som en sjukdom", minns Lenu. Deras vänskap blir stark av viljan att befria sig från villkoren. Men de tvingas välja helt olika och livsavgörande strategier. Deras vägskäl är upptakten till Ferrantes väldiga romanserie.

Lenus väg ut går genom skolportarna. Hon läser latin från gryningen till nattmörkret, tittar sig i spegeln, hatar det hon ser och pluggar ännu mer, kammar hem toppbetyg och lyckas övertyga sina oförstående föräldrar att få fortsätta. Det är inte svårt att ana en självbiografi i Lenus berättelse.

Lina är helt annorlunda: ett explosivt geni som brottas med psykisk sjukdom, tvingas bort från klassrummen och in i pappans skomakeri. Hon är en drama queen med oböjlig integritet. Briljant, manipulativ och självsäker vägrar hon spela den förutbestämda rollen som ung kvinna. Hon försöker envist karva ut ett självständigt utrymme, ett eget rum, i den bur av patriarkal gangsterism hon sitter inlåst i.

Båda får betala

Tidigt antyds priset de båda tvingas betala. Lenus blir klassresenärens självtvivel och dubbla främlingskap. Linas blir ett dagligt och med tiden allt mer ohyggligt krig. "Det är djävulen som har skapat världen", konstaterar hon klarsynt.

I "Min fantastiska väninna" är det sent 1950-tal och de rör sig fortfarande i kvarterets myller. Där haltar Lenus skelögda mamma omkring, hårt åldrad trots sin ungdom. Den odrägliga Nino Sarratore skymtar med sin intellektuella och romantiska aura, som en föraning av 68-vågen. Det laddade krigstillståndet mellan den reformerade fascistfamiljen Caracci och de uppåtstigande maffiabröderna Solara som glänser i en begagnad Fiat 1100 tvingar alla att välja sida.

Trots berättelsens floder av hat älskar Ferrante (nästan) alla hon trollar fram. Men det är som om kvarterets invånare, många oförglömliga, är filmade i svart-vitt, medan Lenu och Lina hela tiden träder fram i färgfilm. Allt handlar om deras säregna vänskap, i den finner romanerna sin dynamik och puls - sin feber.

Vänskap? Vadå för vänskap, undrar man. Den påminner ju mest om ett helvetiskt äktenskap. De är rivaler om allt, de beundrar och hatar varandra med samma oberäkneliga intensitet. Deras konkurrensbetingade vänskap blir mer och mer outhärdlig för varje bok.

Elena Ferrantes stil

Successivt utvecklar Ferrante en småpratig stil som bidrar till upplevelsen av närhet och skiljer sig helt från den i hennes tidigare romaner. På ett ställe ger hon ett slags litterär programförklaring hur hon strävat efter "att göra mig fri från mina konstgjorda tonfall och alltför stela meningar, pröva en smidig och medryckande stil". Det vill säga bort från modernismens tillknäppthet och in i hyperrealismens överflöd; samma stilval som utlöste Knausgårdvågen och har skapat hetskonsumtion av modern tevedramatik - till exempel rivaliteten mellan Claire och Frank i "House of cards".

"Min fantastiska väninna" är första säsongen i en lång serie om hur två kvinnor försöker leva på egna villkor i ett patriarkalt klassamhälle. Det är ett feministiskt epos som kan läsas och älskas av alla, Elsa Morante skulle sagt "av massorna". Berättelsen tyngs aldrig av politisk analys, men den är alltid närvarande, så oerhört skickligt.

Ferrante har också en raffinerad känsla för cliffhangers. Varje del sätter punkt i dramatisk ovisshet. Trots att jag vet exakt vad den stora bröllopsfesten som avslutar första delen får för konsekvenser så sitter jag där och bara ropar rakt ut: jag vill ha MEEER - och jag vill ha det nu. Det kallas Ferrantefeber.

Det är ett feministiskt epos som kan läsas och älskas av alla.

 

Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.