– Jag har suttit uppe hela natten och klippt min och Alex podd, säger Sigge Eklund och jag slungas obarmhärtigt tillbaka till 2007. Året vi umgicks som mest intensivt. Då alla ville vara ”entreprenörer” och göra en ”exit”. Då Sigge Eklund och jag skulle starta en boksajt (ja, ni får skratta här) och han brukade ligga i någon av min brorsas fyrtiotusenkronorssoffor från Svenskt Tenn och berätta för oss vilken genial idé han kommit på (även om han snott allt från den amerikanska förebilden Lulu.com).
– Allt måste vara automatiserat och sedan kommer pengarna bara ticka in av sig själv, mös han och försvann i sina affirmationer om sig själv som rik som ett troll.
2007 måste vara det mörkaste året i Stockholms medievärld. Alla pengar som pumpades in i ingenting bara för att ”affärsänglarna” ville ligga och fullständigt sket i sina egna eller uppdragsgivarnas pengar. Alla bilfärder i Per Holknekts Maserati och hur jag hatade att jag ”bara” lyckades få ur honom en miljon skattade kronor men inte ens en tungkyss. Min yngsta unge var ett år. Jag gav dagmamman en magic wand. Och Sigges och min sajt fick en miljon kronor. Som jag personligen inte fick ett öre av. För att jag måste vara Sveriges sämst ekonomiskt sinnade person.
...när jag påtalar det blir Sigge arg...
Jag står inte ut med att påminnas om den här tiden som förmodligen sabbade min kropp for life medan Sigge lyckades göra sin exit och nu lever loppan i LA och på Gotland och fucking tar in hela familjen på Grand Hôtel när han befinner sig i Stockholm och när jag påtalar det blir Sigge arg och frågar om det finns någon forskning som visar på en korrelation mellan framgång och lycka och så ser han plötsligt så där bottenlöst sorgsen ut som jag minns från förr och jag känner att jag aldrig kommer att nå fram om jag säger att där hans affirmationer om rikedom ledde till att han kan bo i LA så blev jag kvar i en lägenhet i Sollentuna centrum som är så liten att jag måste sova på soffan och inte ens vet om mina texter kommer täcka min hyra och käk och barnens sporter.
– Jag är medveten om att det är en lyx och att det kan se dåligt ut i en artikel. ”Jag har inga pengar kvar för jag har betalat hyran för mitt dyra hus i Beverly Hills”, det låter ju helt vidrigt. Jag har jobbat som författare och haft perioder där jag har haft väldigt lite pengar. Jag började tjäna pengar när jag var 40.
Har det påverkat dig då?
– Det har varit fem gånger viktigare för mitt mående att någon äntligen vill höra vad jag har att säga. Min första bok sålde tusen exemplar och jag jobbade som inslagsproducent hos Filip och Fredrik och gav dem lappar med roliga saker att säga men så hyllades bara de. Jag stod där bakom och ville också bli sedd. Så att bli sedd genom podcasten har ju varit så mycket viktigare än alla pengar i världen. Men jag vet att du förstår, du måste vara snäll mot mig.
Hans sjukliga perfektionism gjorde honom omöjlig att samarbeta med.
Jag berättar inte att jag inte förstår, att jag aldrig kommer att göra det. Och jag berättar inte om att jag aldrig hatat någon så mycket Sigge Eklund, för att hans sjukliga perfektionism gjorde honom omöjlig att samarbeta med, och för att alla andra tycktes älska honom och att det gjorde mig rasande av avund och utmattad på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt och nu när han säger att all terapi han gått i inte påverkat hans perfektionism alls känner jag en sådan extrem befrielse över att aldrig mer behöva ha med honom att göra. Jag frågar hur Alex står ut med att han i stort sett inte är i stånd med att lämna något han jobbat med ifrån sig.
– Jag vågar påstå att jag och Alex lägger ner lika mycket tid på podden. Det var samma sak när jag klippte Filip och Fredriks podd, det var ju inte ekonomiskt försvarbart. Men jag gick in i varje mening och la till en halv sekunds konstpaus, det blir lite roligare när Filips röst är högre under ett skämt och man då förlänger Fredriks skratt lite, då lyfts skämtet.
Hur vet du när något är perfekt då?
– Om man lägger tillräckligt många timmar på det. Det tar många år att skriva en tunn bok.
Hur lång tid tog den nya?
– Två år kanske.
Hur orkar man det?
– Det känns inte som att jag har något val och det är därför det inte är tråkigt. Är det tråkigt att vara i en eka ute på sjön som börjar läcka, det kommer in vatten och du måste börja ösa. Är det tråkigt eller något som bara måste göras? Det kanske är krävande och pressande, men inte tråkigt. Jag tror att du förstår.
Jag tycks vara den enda som ser djupet i hans nya tankebok.
Nej, det gör jag inte. Däremot förstår jag att han fortfarande kämpar med sina demoner. För att vi har exakt samma upplevelse av handikappande blyghet, av att inte få vara med, av att känna oss fullständigt ensamma i världen och det var förmodligen det som gjorde att vi likt magneter drogs till varandra. Och började umgås dygnet runt och starta den där förbannade sajten. Och att han sedan dess bara skrivit om mina största intressen som missbruk, medberoende, självmord, pappauppror och fiaskorelationer. Och att jag tycks vara den enda som ser djupet i hans nya tankebok.
– Fint att du ser det, det verkar inte alla göra. Det är ju inte en bok som bara vältrar sig i lyckan. Utan handlar om att hitta de här skyddsrummen mot ångest.
Vad är det du varit så rädd för?
– Att inte vara omtyckt i en grupp av människor. Jag har alltid spelat olika spel för att det ska gynna olika relationer. Hela min ungdom var ett enda svart hål som bottnade i att inte få vara med. Tills jag var 27 år stod jag och bankade på porten och skrek om att få bli insläppt. För 15 år sedan hade jag trott att du hade tyckt illa om mig så fort jag sa något.
När jag ger Sigge Eklund en lång hej då-kram tänker jag på hur nära hat och kärlek ligger varandra och att jag alltid känner hat gentemot dem jag i själva verket älskar och tvärtom och inser att jag inte alls hatade utan älskade honom och inte Holknekt trots hans ljuvliga nattliga mess om att medvetet åka vilse som låter som något ur Eklunds bok med dess lika vackra som svulstiga formuleringar om att bege sig längre in i gränderna för att se vart de tar en och att man inte ser någon horisont för att man går rakt in i himlen där alla detaljer vaknar till liv och blir märkvärdiga, där änglarna funnits hela tiden men det är först nu du lägger märke till dem, där nyckeln till gåtan är inom räckhåll.
Och jag unnar honom hans exit och miljoner för jag vill inte ha något annat än min vardag i Sollentuna centrum med mina tre tjejer och min sömnbrist på min av kattpiss solkiga soffa.
Linda Skugge är författare och skribent på Expressen Kultur.